Och ett av de viktigaste medlen för att åstadkomma detta är medierna.
Det är också skälet till varför staten alltid haft försökt kontrollera tidningar och bokutgivning. När TV och radio introducerades såg de till att snabbt ta kommandot.
Nuförtiden ser vi hur regleringen av internet gradvis ökas av staten – i samverkan med de stora kosmopolitiska företagen.
Därför har vi anledning att fundera vad det betyder att statsägda Telia köper Bonnier Broadcasting, med bland annat TV4 och C More.
Är det en affärsuppgörelse som vilka som helst i näringslivet – eller har det betydelse för vår demokrati?
Det enklaste är att se detta som en naturlig utveckling mot allt större medieföretag. För att överleva i en global konkurrens krävs ett brett utbud och förmåga att köpa in attraktivt innehåll.
Att staten är dominerande ägare i Telia får inte innebära att detta bromsar svensk medieindustri. Och dessutom lär Bonniers behöva stålar för att klara sig framöver.
I vår tid har kapitalismen utvecklats i riktning mot upplevelseindustri.
Alla produkter säljs med hjälp av underhållning. Inte ens ett rakblad kan krängas utan att lanseras, ungefär som man gör med storfilmer och popstjärnor.
Ska folk fortsätta titta på Aktuellt och partiledardebatter, så att den demokratiska staten vidmakthåller sin närvaro i folks vardag, måste anrättningen kryddas med melodifestivalande och annat lättsmält.
Det är också därför politikerna försöker lära sig vara mediala.
Kommer affären att bli en valrörelsefråga?
Säkert kommer oppositionen att försöka. Frågan lämpar sig väl för att peka ut de rödgröna som en samling statskramare med tvivelaktig demokratisk hållning. Medan regeringen kommer att grymta lagom engagerande.
Däremot är det inte säkert att väljarna bryr sig så mycket. Kanske är de intresserade av ett parti som lovar att alla stora sportsändningar ska kunna ses av alla i hela landet. Och att den förbannade casinoreklamen försvinner.
Se där ett populistiskt budskap att förvalta!