Lena Andersson är – vid sidan av mycket annat – kolumnist på Dagens Nyheters liberala ledarsida. Hon är en särpräglad röst i dagens politiska landskap. Lena Andersson utstrålar som få samtida en intellektuell och filosofisk frihet. Hon är därmed drabbande på ett ovanligt sätt; när hon får till det i alla led så är det omöjligt att inte ta intryck av hennes argument.  I sin senaste kolumn diskuterar hon på temat att ”den med de finaste ståndpunkterna måste akta sig för att inte bli outhärdlig.” (14/9)

Lena Andersson tar avstamp i ett avsnitt av TV-serien ”Succession” (HBO) som enligt henne är gestaltningskonst i den högre skolan:  ”Alltsammans är bara alltför bekant från samhället utanför fiktionen, där så många ser sig som motståndsrörelsen fast de utgör själva inkarnationen av åsiktsmakten. Och där man, i stället för att någon gång försöka förstå hur andra tänker, framställer kritik mot det egna perspektivet som hat, och ifrågasättande av hegemoniska ståndpunkter som faktaresistens och förnekelse.”

Lena Andersson sätter fingret på något mycket viktigt i dagens kraftigt polariserade inrikespolitiska miljö: Det är de fina som står för mycket av det fula. Och sådant sätter sina spår hos medborgarna. Förtroendet för det politiska etablissemanget är rekordlågt.  ”Åsiktsmaktens” kvinnor och män har inte dragit sig för att smutskasta, förtiga och vinkla på ojusta sätt.  

Man har kort sagt inte tagit sitt ansvar för att samhällsproblemen diskuterats öppet, sakligt och anständigt. Vilket har haft sitt pris.

Lena Andersson exemplifierar i sin kolumn med Hillary Clintons förlust mot Donald Trump i det amerikanska presidentvalet 2016. När hon ser på intrigerna mellan onda och goda i TV-serien ”Succession” förstår hon vad som fick ”Hillary Clinton att förlora presidentvalet och varför hon för sitt liv inte kunde begripa hur det gick till.”

Hillary Clinton var för upptagen av sitt eget perspektiv för att kunna ta in att andra tänkte annorlunda. Regeringen och dess lierade ”åsiktsmakthavare” i de stora medierna får se upp så att de inte fastnar i sin egen godhet och därmed gör vägen onödigt bred för motståndarna.