Regeringen har beslutat om livstida utvisningar av sex stycken radikala islamister. Den ansvarige ministern Mikael Damberg har tagit del av Säkerhetspolisens underlag och av yttranden från de anklagade och deras försvarsadvokater. Damberg och regeringen delar Säpos slutsats att de sex männen ska utvisas eftersom de lever upp till kraven som finns i lagen om särskild utlänningskontroll. (LSU); männen utgör hot mot rikets säkerhet.

Enligt lagen är det Migrationsöverdomstolen som har sista ordet i sådana här utvisningsärenden. Föreligger det så kallade "verkställighetshinder" så kan inte utvisningen genomföras. Enligt Migrationsöverdomstolen så riskerar männen "förföljelse eller tortyr" om de utvisas till sina hemländer Irak, Ryssland och Egypten. Därför kan de inte utvisas. De fråntas sina permanenta uppehållstillstånd men de släpps samtidigt ut från de förvar där de suttit under utredningstiden. Säpo ska fortsatt hålla koll på dem på olika sätt men i det stora hela är de fria att återgå till de radikala/extrema miljöer där de vistats när de bedömdes vara hot mot rikets säkerhet.

Enligt Ekot så är detta business as usual. Under de senaste 15 åren har regeringar fattat beslut om att utvisa 25 personer enligt LSU. Bara tre av utvisningarna har verkställts.

I en kommentar till SVT säger inrikesminister Mikael Damberg att: "Regeringen arbetar aktivt för att undanröja de hinder mot utvisningarna som Migrationsöverdomstolen anser föreligger."

Jurister som uttalar sig "överallt" ger dock inte mycket framgångshopp till Dambergs chanser att "undanröja hindren." Men osvuret är nog bäst. Politik kan i vissa lägen behöva slå juridik. Det är inget jag förordar i allmänhet. Ofta blir det tokigt. Jag tänker till exempel på när regeringen drev igenom Gymnasielagen  eller Reepalus "vinster i välfärden" trots massiv kritik från all seriös juridik som kunde uppbådas i lagråd och i domstolar. 

Regeringen hade starka politiska motiv - knyta upp Centerpartiet och Miljöpartiet respektive Vänsterpartiet - för att trotsa de juridiska invändningarna. Och tokigt blev det. Men det bedömdes det vara värt.

Regeringens position i terror - kriminalitet- och invandringspolitiken är oerhört ansträngd redan som det är.  Moderaterna anklagar regeringen för passivitet i terrorlagstiftningsfrågor och planerar att utmana på allvar i riksdagen. Mördandet, skjutandet och sprängandet pågår oavbrutet. Bara torsdag/fredag bjöd på minst en avrättning och sprängningar i två städer. Bilden av att regeringen inte har koll och saknar handlingskraft riskerar att sätta sig allt hårdare. 

Historien med islamisterna som riskerar hot och förföljelse i sina hemländer och därför får stanna i Sverige och  i frihet ägna sig åt hot och förföljelser av en art som hotar rikets säkerhet; den historien har en absurditet och en detaljtydlighet som skulle bli den tuva som välter lasset. 

Därför tror jag det är rationellt att räkna med att Mikael Damberg ser till att få utvisningarna genomförda. Är priset det rätta så går det att sluta "skyddsavtal" med mottagarländerna. De utvisade utlovas skydd och därmed kan regeringen undanröja de hinder som Migrationsöverdomstolen satt upp.

Risken för att saker och ting går på tok är inte särskilt stora i den här saken. Det handlar om en handfull personer som regeringen anser hota Sveriges säkerhet. Regeringen behöver visa att de kan få ut dem ur landet. Det är det enda som räknas.