Stadsmuseet i Norrköping visar naturligtvis de utställningar om till exempel nazism som de vill visa. Teatrar sätter upp de pjäser de vill sätta upp. Folk skriver på Facebook det de vill skriva och går med i de partier som de vill. Vi på Folkbladet skriver och berättar om det som vi vill berätta om. Det kallas yttrandefrihet och är en rar pärla här i världen.
Yttrandefrihet är också en rar börda att bära. Den som yttrar sig genom att till exempel visa en utställning får räkna med att andra använder sin yttrandefrihet för att kritisera det man själv yttrat.
Jag lever med den där pärlan och bördan varje dag. Det ena är inte möjligt utan det andra. Det jag själv har kommit fram till – inspirerad av många andra – är att försöka hålla mig till att enbart uttrycka åsikter som jag kan stå för och som jag har hunnit tänka igenom. Då blir kritik från andra inget att vara rädd för. Då blir medhåll från oväntat håll inte heller något problem. Att ha andra åsikter än vad jag har, eller att ha samma åsikter som vad jag har, det är inget angrepp på mig. Ibland visar det sig också att andra kan ha åsikter som är bättre än de som jag hade. Då öppnar sig en möjlighet att ta intryck, att utvecklas. Vilket inte är så roligt alla gånger. Det medges. Men utan det ena så kommer inte det andra.
Att många konstnärer, kulturarbetare, artister och journalister dras till nazismen är högst begripligt och faktiskt politiskt relevant. Inte för nazismen som sådan; den finns knappt och har knappt funnits i Sverige. Mer än funnits på det där sättet som allting finns på något sätt och i något hörn i någon del av samhället.
Det som triggar med nazismen är däremot att den kan förknippas med Sverigedemokraterna; ett av de två största partierna i Sverige. Hur mycket nazismen egentligen kan förknippas med Sverigedemokraterna av idag är förstås en diskussionsfråga. Personligen ger jag inte mycket för de där sambandstrådarnas värde och betydelse här och nu, idag och i morgon.
Men jag har inte svårt att förstå att lockelsen hos andra att liksom slå två flugor i en smäll kan vara mycket stor. Att både få slå mot nazismen och mot makten – dit SD solklart ska räknas – är ett oemotståndligt bete för många inom kultur- och mediasektorerna.
Som organiserad socialdemokrat sedan slutet av 1960-talet känner jag igen det där. Då var det nämligen socialdemokratin som bildade kombon makt och klassförräderi; vilket i den tidsanda som rådde på flera universitetsorter var i samma avskyhärad som nazism. När jag i början av 1970-talet anlände till arbetarrörelsens dåvarande folkhögskola Jära utanför Nässjö så möttes jag som ung socialdemokrat av åtta partier till vänster om S som var oense om allt utom att sossarna satt och kliade de feta direktörernas nackar.
Partiveteranen och finansministerikonen Gunnar Sträng lär ha muttrat på partihögkvarteret vid den här tiden att ”varenda slyngel som kan ta ett ackord på gitarr och som har förmåga att alstra skäggväxt är emot socialdemokratin.”
Det muttras nog liknande saker på SD: s partihögkvarter idag.
Diskussionen om nazismutställningen på Stadsmuseum handlar närmast uteslutande om utställningens finalknorr: Efter en vandring på temat nazismens hemskheter och vidrigheter när det begav sig hamnar besökaren vid en vägg där en rad löpsedlar och artiklar från vår nutid ropar ut nyheter om det lilla nassepartiet och om det stora partiet Sverigedemokraterna. Utställningens själva syfte och motiv är just att göra sammankopplingen mellan nazism och SD. Jag tycker det är en brist att man inte står för det man gör. Använd den konstnärliga friheten som finns. Det är det den är till för.
På den där väggen med artiklar och löpsedlar hängde tidigare även en artikel från Folkbladet 4 september. En reporter hos oss gjorde en lokal uppföljning på en granskning av SD: s lokala kandidater i valet. På plats 39 på SD: s lista i kommunvalet i Norrköping stod en kvinna som enligt granskningen hade skrivit saker som ”Bevara Sverige svenskt” och ”Hell seger” på en nazistkopplad sajt. Vår medarbetare ställde frågor till kvinnan och hon svarade. Vår reporter talade även med SD: s dåvarande ordförande i Norrköping Jan Petersson som kommenterade det hela. I artikeln fanns också en bild på SD: s styrelse från 2018, där Jan Petersson står i mitten på bilden.
Mer att läsa: Folkbladets artikel som tagits ner från utställningen.
Sverigedemokrater som besökt utställningen har på begripliga grunder störts av att bildsatta styrelseledamöter 2018 länkas samman med nazism och Hitler. Att tidigare och nuvarande SD-medlemmar störs, förargas och fåfängt polisanmäler utställningen är liksom en del av konstverket. I installationen ingår också alla som vill visa sin kärlek och uppskattning över att Stadsmuseet tar striden mot nazismen; vilket ju Stadsmuseet faktiskt förnekar att man gör (!)
Stadsmuseets ledning har även – antagligen oavsiktligt - skrivit in sig själva i utställningens manus. När protesterna mot likställningen av nazister förr och SD i Norrköping var som mest hårda så valde ledningen för museet att tillfälligt ta ned bilden av styrelsen medan man funderade på om man kanske hade gått för långt. Detta eggade i sin tur antinazismaktivisterna ännu mer. Bilden sattes av att Sverigedemokraterna lyckats skrämma Stadsmuseet att dansa efter deras pipa. Nedtagningen av bilden blev liksom en bekräftelse av vikten av aktivt och ökat motstånd mot SD och nazism.
Ju längre bort från Norrköping som saken utvecklas i spalter och i etern, desto mer storvulet och verklighetsfrämmande blir alltihop. Polariseringen ökar och några av de nazister som finns passade på att göra lite PR för sig själva genom att placera en väska full med judehat utanför Stadsmuseet.
Det förs också en märklig diskussion om att politiken inte ska lägga sig i kulturen. Hört talas om att riksdagen har ett kulturutskott? Att regeringen har en kulturminister? Hört talas om att det finns kulturnämnder i de flesta kommuner och regioner? Statliga museer? Kommunala museer? Statliga teatrar? Kulturanslag? Filminstitut?
Politiken har kort sagt ett avgörande inflytande på kulturen. Den som betalar bestämmer alltid på sista raden. Kloka politiker lägger sig dock inte i detaljerna. Yttrandefriheten är nämligen en rar pärla.