Sedan några dagar tillbaka visar SVT Play en dokumentär om hans första år i frihet efter den senaste frigivningen som skedde från ett belgiskt fängelse 2018. ”Clark – en rövarhistoria” är en högst sevärd dokumentär. Jag såg den själv häromkvällen. Berättelsen om Clark Olofsson har många dimensioner och läsarter. Ett tema i hans livsskildring är omöjligt att bortse från: Sveriges historia av otroligt låga straff även för de grövsta av våldsbrott.
1966 gör Olofsson tillsammans med Gunnar Norgren ett inbrott i en cykelaffär i Nyköping. Polis larmas dit och Gunnar Norgren använder sin kulsprutepistol och mördar polisen Gunnar Sandahl. Norgren och Olofsson grips efter några veckor. När Clark tas fast är det nära att han själv blir polismördare. Han skjuter med pistol mot poliserna som ska gripa honom; en av poliserna träffas av skott i axeln.
Polismördaren Gunnar Norgren döms till 12 år i fängelse; vilket var det strängaste straff som en domstol kunde döma ut i Sverige på den här tiden! Clark Olofsson – själv nästan polismördare och redan notorisk återfallsförbrytare – döms till 10 år i första instans; en dom som hovrätten senare lindrar till åtta år!
Ett annat sätt att betrakta Clark Olofssons liv handlar om svåra uppväxtvillkor i en familj med missbruk och psykisk sjuklighet. Uppväxten är inget som urskuldar eller ursäktar hans hänsynslösa framfart som bankrånare och våldsverkare senare i livet. Men vi blir alla märkta och påverkade av vår uppväxt. Livet är inte rättvist eller jämlikt i fördelningen av föräldrar och livschanser. Inte alls. Mängder av barn startar sina liv i svåra uppförsbackar. Clark Olofsson var självklart ett av alla dessa barn.
I SVT: s dokumentär säger Clark Olofsson att han aldrig tagit emot ett öre i socialbidrag från svenska staten. ”Att det har kostat pengar att ha mig på kåken alla dessa år är inte mitt fel. Det är inget jag har bett om”, sa Olofsson med den där magnifika förmågan att utanförlägga all skuld och allt ansvar som förenar överlevarskallarna och psykopaterna i och utanför de yrkeskriminella kretsarna.
Clark Olofssons fortsatta kriminalitet oroar mig inte särskilt mycket. Däremot är hans liv något av en läxa för oss alla: Vi borde nog lite till mans och kvinns ängslas mer rejält över dagens kombinationer av unga män, dåliga uppväxtvillkor, kriminella miljöer, låga upptäcktsrisker och åtalsunderlåtelser.