Inför besluten i kommunstyrelsen på tisdag 22 mars finns det vad jag förstår en klar majoritet för en järnvägspolitik som gör det möjligt för Linköping att ”springa ikapp” Norrköping när det gäller Ostlänkenbygget.

Linköping tar nu slutligen intryck av Trafikverkets besked om att förslaget om att ta in den nya stambanan Ostlänkens räls i en tunnel till en station i Stångebro blir alldeles för dyrt. Man har nu istället enats om en markbunden infartskorridor till en station i Steninge; ungefär 500 meter bort från dagens centralstation. Det positiva med valet av korridor är enligt vad som sägs att mycket utav planarbetet redan är gjort i området. De ungefär tio år av plan- och tillståndsarbete med anledning av Ostlänken som har pågått i Norrköping behöver därför inte repeteras i Linköping. 

Visst kommer det att dyka upp problem och knepiga plan- och tillståndsavvägningar även i Steningealternativet. Detta bör vara hanterbart inom några år och kan således vara klart i mycket god tid innan den nuvarande nationella planen för transportinfrastrukturen löper ut 2029.

Att det blir på det viset är mycket viktigt för Ostlänken. Den statliga finansieringen av stambanebygget – där Ostlänken ingår – är nämligen upplagd på det viset att de pengar som finns anvisade i den nationella planen riktas till de platser där ”allt är klart”. Denna modell för finansiering är smart eftersom det triggar kommuner och regioner att komma överens och att föra realistiska och pragmatiska förhandlingar med Trafikverket. 

Norrköping bestämde sig för ungefär 15 år sedan att förorda stambanebygge för 250 kilometer i timmen istället för höghastighetsbanor. Norrköping anpassade sig också klokt till de ekonomiska realiteterna i Trafikverkets värld. Därför är Ostlänksarbetet igång på allvar och inom en snar framtid kan spaden mer rejält sättas i marken. Att Linköping nu ”springer ikapp” kan innebära att en större del av de statliga miljarderna överförs till östgötsk räls under de kommande åren. 

På de två övriga avsnitten av den nya stambanorna, Göteborg-Borås och Lund-Hässleholm, finns fortfarande konflikter som försinkar och försvårar arbetet. I väst är man oense om en stations vara eller inte vara i Mölnlycke. I syd (och i rikspolitiken) har Moderaterna svängt från höghastighet och till ”Norrköpingshastighet.” Vilket är mycket bra i sak. Men den sena omsvängningen kastar grus i maskineriet. Linköpings uppstigning ur tunneln är därför mycket välkommen.