Så tänker jag när jag lyssnar på socialdemokratiska tänkare och tyckare som vill att S ska styra och ställa med regeringspolitiken på ett helt annat sätt än vad det uppfattas som idag. Faktum är emellertid att med tanke på valresultatet 2018 så är socialdemokratins position nog så pass bra och stark som man kan tänka sig.
Ett alternativ är förstås att gå i opposition och låta andra partier ta hand om regeringen. Hur mycket inflytande S får med ett sådant upplägg är svårt att veta precis på decimalen. Att det skulle bli större än idag ter sig dock som orealistiskt.
Socialdemokraterna har nog inga större bekymmer med att kunna bocka av de flesta av de punkter man gick till val på 2018; det är i vart fall min bedömning när jag läser Altingets sammanställning av partiernas vallöften. Problemet för S är därför inte i första hand den egna politiken utan att man mitt i en påtagligt konservativ tidsanda har satt sig att leda en regering med ett tydligt liberalt program. Medan alla frågor som dominerar människors samhälls- och politiktankar drar åt det konservativa hållet.
Debatten om kriminaliteten, klimatet, invandringen, skolan och sjukvården har ett gemensamt stråk av konservativa värderingar som kommer till uttryck genom längtan efter ordning och reda, ansvar, måttfullhet, moral, sammanhållning och förtroende/tillit.
Den mer klassiska socialdemokratin rörde sig hemtamt och självklart i det där konservativa och eftertänksamma stråket.
Socialdemokratins regeringspartner Miljöpartiet har minst lika stora tidsandabekymmer som sin betydligt större och äldre regeringskollega. MP ligger och skvalpar i botten av ligan bara någon procentenhet eller två ovanför de totalt krisande Liberalerna.
Om det stämmer som DN: s chefredaktör skriver från världstopparnas möte i Davos att ”aldrig tidigare har den globala uppvärmningen dominerat agendan så tydligt” (26/1), så tycker man att Miljöpartiet borde kunna prestera bättre utifrån det stämningsläget. Men MP har nog blivit för mycket vänster och för socialpolitiskt flummiga för att kunna nå ut i konservativa klimatkretsar.
Det är väl egentligen bara Centerpartiet med sin stjärna Annie Lööf som lyckats fånga upp de liberala personer och stämningar som trots allt finns i samhället. Men mycket större än så är nog inte den liberala arenan för tillfället. Så nog är det en politikens ironi att S just i dessa tider leder en regering som enligt Centerpartiet domineras av en ”liberal reformagenda.”
Tajmingen kunde knappast varit sämre.