Fullmäktigeordföranden Anna Sotkasiira Wiks röst "tog slut" vid tretiden på eftermiddagen. Vice ordföranden Simon Johansson fick ta över klubbförningen. Sophia Jarl (M) som leder den nya kommunledningen fick inkassera både fram- och motgångar. Oppositionen använde sig av minoritetsmöjligheten att med en tredjedel av rösterna skicka tillbaka Jarls förslag om ny "styrmodell och politiskt program" från fullmäktige. Det blev lite grinigt mot slutet av den långa och lätt ogripbara diskussionen om det politiska programmets syfte. Så är det i politiken ibland; inte minst vid maktskiften. De som nyss styrde vill gärna ge en liten spark på de nya kvastarnas smalben. Och de nya i ledningen blir sura när den nya oppositionen beter sig ungefär som den gamla oppositionen brukade göra.
Fullmäktigemötets tyngsta fråga var tveklöst beslutet om att använda det kommunala vetot mot vindkraftsparken vid Klintaberget som Holmen vill bygga. Majoritetens fyra partier höll ihop och med 45 röster mot 40 sa fullmäktige nej till vindkraften. Vilket naturligtvis är problematiskt. Det som framförallt är problematiskt är att jag anar att den kulturkrigsanda som råder inom riksenergipolitiken smugit sig ner till lokalpolitiken i Norrköping. Den kommunala särarten utgörs av ett praktiskt sinnelag och av förståelsen för betydelsen av förhandlingar. När sådana kvaliteter riskerar att ersättas av oomkullrunkeliga ideologiska uppfattningar om till exempel vindkraft och kärnkraft så är det fara på färde.
Kommunalrådet Reidar Svedahl (L) liknade i sitt anförande vindkraftsplanerna på Klintaberget vid "stöld av egendom". Vänsterpartiets Nicklas Lundström utropade "Ni är näringslivets fiender" till Sophia Jarl. Robert Norman (MP) argumenterade för "uranets farlighet."
Socialdemokraterna Olle Vikmång och Göran Färm underströk sin öppenhet för både kärnkraft och vindkraft. Det är bra. Där hör väl också Sophia Jarl hemma kan jag tycka. Nu tycks högern hamna i armkrok med ett folkligt motstånd mot storindustrins stora vindsnurror. Medan vänstern tenderar att väl hårt sluta upp vid storindustrins sida. Det är ingen bra polarisering för Sveriges väl och ve.
Ett företag som Holmen är en förhandlingsorganisation; precis som kommunen. Jag undrar om Holmen och Sophia Jarl verkligen har förhandlat på riktigt; känt efter hur många vindsnurror som gått att stryka och testat hur många meter kortare de kunde ha blivit och om vilka ersättningar till de närboende som varit möjliga?