Om bränderna läggs till allt övrigt som händer i vår omvärld påminner om vad Marx och Engels skriver i Manifestet om samhällsutvecklingens
riktning:
Allt fast och beständigt förflyktigas. Inget är längre heligt, utan vi ser hur det som förr ingav respekt vanhelgas och skändas.
Det som förr var ”social gemenskap” är idag instrumentellt. Folk slipper hänga på krogen, gå på bjudningar eller dans för att få sällskap.
Istället kan man träffa en partner att vara sociala med på Tinder.
Och familjens medlemmar tittar på sin egen Smartphone istället för att som förr, gemensamt glo på regimtelevisionens program av typen ”Café Vi Som Väntar På Döden.”
Pengar, allt mer abstrakt, finns som ett flimmer på en skärm och den som fortfarande vill använda kontanter får snart flytta in på museum.
Politikerna har försökt mota denna uppluckring av de gemensamma institutionerna genom att exempelvis införa en officiell nationaldag – och tvingar lärarna att älta ”värdegrunden” i skolan för att någon slags gravitationscentrum ska finnas kvar.
Att folket längtar efter en ersättning för den förlorade gemenskapen – en tröst när gamla hederliga funktioner i samhället som polis, brandkår och kollektivtrafik inte längre fungerar – är det lätt att se.
Nu senast, när det svenska herrlaget spelade kvartsfinal i fotbolls-VM, stannade Sverige upp i ett spontant utbrott av patriotism.
Denna återuppståndelse av den nationella gemenskapen påminner om hur de konservativa brukar varna oss för att bryta ner traditionerna: Det tar hundra år att bygga en katedral – men den brinner ner på en natt.
Nu är inte bränderna riktigt lika allvarliga. Det är inte folkhemmet som brinner ner på en sommar. Men bränderna förstärker människors längtan efter ett samhälle där grundfunktionerna fungerar.
Frågan är vilken politisk kraft som fångar upp denna längtan? De som vill låta oss fritt söka våra egna stigar i en gemensam skog? Eller de som vill se oss marschera taktfast i uniform på gatorna?