Semestertider är, för de som är så lyckligt lottade, stillsamma tider, då både kroppen och huvudet får chansen att vila upp sig. Det kan de verkligen behöva, inte minst hos för våra ledande politiska företrädare, som har ett minst sagt kaotiskt år bakom sig.
En som verkar vara i särskilt stort behov av semester är EU-nämndens ordförande Ulrika Karlsson, (M), som surnat till ordentligt på att statsminister Stefan Löfven inte kommer att närvara på nämndens möte idag. Han kommer i stället att delta i mötet per telefon, och dessutom representeras av finansminister Magdalena Andersson på plats.
Man kan tycka att det borde vara tillräckligt. Då har man inte frågat Ulrika Karlsson. Hon tar i en intervju med tidningen Hela Hälsingland i från tårna, kallar mötet för historiskt och menar att statsministern sviker sin konstitutionella plikt genom att inte närvara där. Att statsministern faktiskt är i tjänst, och att anledningen till att han inte reser ner är rent transporttekniska, är av underordnad betydelse för Karlsson – hon kräver att han ska avbryta den semester han inte har för att komma dit.
Den skeptiskt lagde skulle kunna undra om EU-nämndens ordförande hade varit lika intresserad av statsministerns konstitutionella plikter, om hans namn fortfarande hade varit Fredrik Reinfeldt.
Det hela är en affär värdig Grönköpings veckoblad, och hade inte varit värd att ta upp alls, om det inte hade varit för att den är ett tecken på någonting större än sig själv: Moderaterna har ännu inte lärt sig vad det är att sitta i opposition. Efter åtta år i Rosenbad har de blivit så vana vid att få bestämma allt själva, att de inte kan hantera att någon annan kallar skotten.
Tydligast märks det förstås på den lilla falang i partiet som inte accepterat Decemberöverenskommelsen. Att man inte kan fälla en budget hur som helst, utan möjlighet att få igenom en egen, verkar inte ha slagit dem.
Det märks också på den ändlösa serie tillkännagivanden, som produceras i riksdagens utskott. Sverige har inte och ska inte ha utskottsstyre – att låtsas som om det vore så är bara att dra ett löjets skimmer över den parlamentariska församlingen.
Det påminner inte så lite om när Socialdemokraterna förlorade makten 2006, och ägnade de första månaderna åt att KU-anmäla allt som liknade ett statsråd.
Visst, att skrika högt är ett sätt att driva opposition. Men det är knappast det som vinner väljarnas förtroende på lång sikt. Det lärde sig Socialdemokraterna då – för Moderaternas skull får man hoppas att de lär sig det nu.