Det är i skrivande stund ännu oklart om söndagens förhandlingar mellan Grekland och Eurogruppen kommer att leda till något resultat. I nuläget ser förhandlingarna ut att spricka, eftersom det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna har hotat att dra sig ur och spräcka den finska regeringen, om nya nödlån beviljas.
Ironiskt nog är det en perfekt illustration både av hur lyckad den europeiska integrationen är, och hur misslyckad den är. De europeiska länderna är nu så integrerade med varandra att en hotande finsk regeringskris är avgörande inte bara för Grekland, utan för hela unionens framtid.
Det är, om någonting, integration – men det visar också att den integrationen ofta inte är mer än ett spel plockepinn, där en oförsiktig rörelse räcker för att hela spelet ska ta slut.
I sak är Sannfinländarnas besked inte oväntat. De hör till den grupp av populister som byggt en stor del av sitt väljarstöd på EU-kritik, och vägrade 2011 att sätta sig i regeringsställning just med hänvisning till att de inte ville vara med och förhandla fram nya nödlån till det krisdrabbade Grekland.
Just därför är situationen någonting politiker i många länder, inte minst i Sverige, kan dra lärdom av: Den som gör sig beroende av populister, kommer förr eller senare att behöva konfronteras med deras hjärtefrågor.
Det kan tyckas frestande att komma överens med dem i sakfrågor som verkar ofarliga, och i nuläget finns det en opinion inom svensk borgerlighet som föreslår samarbete med Sverigedemokraterna på andra områden än migrationspolitikens.
Problemet med populister är att de har surrat sig så hårt vid masten i enstaka frågor, att de inte kan svika dem utan att förlora sitt existensberättigade. Därför kommer de förr eller senare att komma till en punkt där de är beredda att kasta all annan politik överbord, för att få igenom ett enda krav.
Det är precis det hotet Sannfinländarna har gjort verklighet av här. Och det är precis vad som skulle hända om den svenska borgerligheten skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna någon gång.