Moderatledaren Ulf Kristersson behövde bara två av de tre sonderingsdagar som talmannen gav till Kristersson för att han skulle ta reda på om det fanns någon chans att han skulle kunna bilda en regering. Svaret från Ulf Kristersson var nej; den andra sidan - S, C, V och MP - kan mobilisera precis de 175 nej-röster som krävs för att stoppa Kristersson från att bli tolererad som statsminister. Moderatledarens pressträff på torsdagsförmiddagen (1 juli) var ändå mycket intressant. Med en självklar rättframhet som i vart fall inte jag noterat tidigare berättade Ulf Kristersson att han och Moderaterna haft bra och konstruktiva samtal om politikens innehåll med Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Han nämnde bland annat skatterna, klimatet, migrationen och kriminaliteten som exempel på sakområden där det enligt Ulf Kristersson fanns goda möjligheter att kunna forma en regeringspolitik. Budskapet om detta - att ett regeringsalternativ så sakta och utan invektiv och dramatiska gester formerar sig på den moderata sidan - är framförallt riktat mot valet i september 2022. Men det har även bäring på här och nu.
Talman Andreas Norlén agerade snabbt på torsdagen. Knappt hann Kristersson avsluta sin pressträff förrän Norlén meddelade att budet nu gått till den nyss avgångna statsministern Stefan Löfven. Det vore så befriande om Löfven på måndag i nästa vecka, då hans sonderingstid löper ut, kunde ha något budskap á la Kristersson att anföra. Det vill säga att samtalen med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet visar på goda möjligheter att åstadkomma samsyn på några viktiga områden i samtiden. En samsyn som går utöver ett nytt avtal av om att varje parti ska få igenom sin hjärtefråga; utan några större tankar på helheten. Jag vet att det är mycket begärt; regeringskonstellationens partirelationer - framförallt mellan C och V och S och V - har präglats av misstro, fördolda hot, misstroendeomröstningar och anklagelser. Det kan vara svettigt nog för Löfven att få till en mekanism där "hans" 175 mandat kan förmås att vara på samma sida vid en eventuellt kommande votering om Löfvens återkomst som statsminister. Och kanske till och med rösta på samma budget till hösten? Men ett år går fort. Jag kan ha fel, men jag tror att det socialdemokratiska regeringsalternativet vid den här tiden nästa år behöver uppvisa i vart fall mätbara grader av harmoni och samsyn i partigruppen. Och då är det lika bra att börja nu.
