Programledar- och kommentatorsveteranen Mats Knutson har en för en satt sig ner med riksdagens partiledare, ställt några frågor och följdfrågor och låtit partiledarna föra sina resonemang och argument hela vägen hem eller bort. Allt har spelats in och klippts ihop till åtta lite drygt kvartslånga mycket bra program. På ett par timmar finns här en unik möjlighet att såväl djupdyka i som att ytsurfa på den svenska politiken. Här finns mycket att återkomma till.
En sak som slår mig är hur den evigt gamla konflikten mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet åter har vaknat upp ur sin slummer. Statsminister Stefan Löfven missar inte en chans att påpeka hur obegripligt och hållningslöst Vänsterpartiet beter sig när de säger sig vilja fälla regeringen tillsammans med tre "högerkonservativa partier." Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt tar å sin sida varje tillfälle att hävda att Socialdemokraterna numera befinner sig "till höger om Moderaterna och Kristdemokraterna."
Den här konflikten mellan V och S har sin grund i 1917 då de som senare skulle bilda det som idag är Vänsterpartiet kastades ut/valde att lämna Socialdemokraterna. Den kommunistiska revolutionen i Ryssland var en pådrivande händelse för att vänsterfalangen lämnade det socialdemokratiska partiet.
Historiskt har det också varit kamp på många stora arbetsplatser och i många LO-avdelningar mellan Socialdemokraterna och VPK; företrädaren till dagens vänsterparti. Sedan ganska lång tid tillbaka så är de där striderna just bara historia. Det finns just inga arbetare kvar i Vänsterpartiet. I dagens V-parti handlar det mesta om sådant som feminism, antirasism och sojamjölk utblandad med kvardröjande revolutionsromantik.
På den LO-fackliga sidan går nuförtiden fronten mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. SD utmanar på allvar - som vänstern egentligen aldrig gjort - den socialdemokratiska hegemonin i LO-leden.
Av detta märktes dock inte särskilt mycket när Sjöstedt och Löfven gästade Mats Knutson. De klassiska ärkefienderna reserverade nu noga sina vassaste tjuvnyp och angrepp för varandra.
Frågan är vad detta beror på? Är det rationellt betingat; anar båda två att det kan finnas möjligheter för V att profitera på S tvångsäktenskap med Liberalerna i Januariavtalet? Eller är angreppsivern främst ett återfall i hemtama förhållanden och trygg retorik; ett slags flykt undan en besvärlig samtid där de tuffaste konflikterna inte har något med sossevänsterbråk att skaffa?