En lärdom från söndagskvällens partiledardebatt är hur fel det är att jämställa antisemitism med islamofobi. Begreppet islamofobi är sprunget ur en ambition att relativisera det politiska och strukturella hatet mot judar som bland inneburit fasansfulla utrotningsförsök drivna av nazister, pogromer drivna av kommunister och terrorattacker drivna av islamister. Så ser det ut. 

Politisk islam är en stor fara för mänskligheten. Det är ingen sjuklig "fobi" av stater och organisationer att göra vad man kan för att slå till mot och begränsa den politiska islamismens våldskapital. Huvuddelen av världens alla runt två miljarder människor som lever i muslimska länder - eller som sökt sig till västvärlden för att slippa ifrån prästvälden, analfabetism och moralpoliser - har inget med politiskt islamistiskt våld att göra. Därför behöver vi se till att hålla västvärlden så fri från politisk islamism som det bara är möjligt. Det enda "sjukliga" i det här sammanhanget vore att sitta med armarna i kors och låta hedersförtryck, religiöst inspirerad/finansierad gängkriminalitet och antisemitiska normer breda ut sig i Sverige.  Vänsterledaren Nooshi Dadgostar har det svårt med antisemitismen i sina led. Hon verkar dock vara beredd att göra vad hon kan för att ta itu med i vart fall de grövsta fallen. Det är bra. Hoppas hon har fullt stöd och uppslutning i sin ledningsgrupp.

En annan lärdom från söndagens partiledardebatt i SVT är att Sverigedemokraternas partiledare nu tydligt inser att han leder ett stort parti med en mycket sammansatt väljarskara. Oavsett hur hårdvinklad eller ej som bröllopsgästaffären är så har Jimmie Åkesson slagit in på en defensiv linje där han beklagar, ber om ursäkt och inser allvaret. Det normala för SD/Åkesson har annars varit att gå till attack mot media med flera när det avslöjas konstigheter i partiet. Nu, med en eventuell regeringsmedverkan om några år i siktet, vill det till att anpassa sina göranden och låtanden till de breda uppfattningsstråken i samhället. Och de uppfattningarna kan väl tolkas som att den som är tuffast mot gängkriminella bör vara väldigt noga med sina bröllopsgäster. 

En tredje lärdom från partiledarsammandrabbningen i Agenda är att medan samarbetet mellan de tre borgerliga partierna och SD har inbyggda möjligheter för en breddning av borgerligheten ut om vanligt folk så har Magdalena Andersson ett lite svårare läge med sina möjliga bundsförvanter i C, V och MP. Förvisso är det så som Magdalena Andersson sa under debatten att det "är långt till nästa val". Socialdemokraterna vill som vanligt inte gärna binda upp sig vid andra partier långt i förväg. Vilket i det här läget nog är klokt. Men internt bör nog förberedelsesamtalen mellan partierna skruvas upp i intensitet. Ett eventuellt samarbete mellan de fyra partierna behöver när och om det presenteras bygga på samsyn i tunga frågor istället för på hot och hugg och slag á la tidigare tvångsmässiga Jökar och Dökar. 

En halv lärdom avslutningsvis. Mentometerknappar är till för publiken och inte för de åtta på scenen.