Hon kom in i kommissionen efter en veteraninsats i den svenska politiken. Trots att hon är långtifrån lastgammal så har hon trettio års erfarenhet av mestadels riktig politik i regeringsställning. I mars i år gjorde jag på Folkbladets ledarsida bedömningen att "Ylva Johansson har en rättfram personlighet och ett kurage som gör att hon om någon skulle kunna ta tjuren vid hornen och bjuda in medborgarna till ett vuxet samtal om svåra dilemman i migrations-och säkerhetspolitiken." På onsdagen presenterade hon sitt förslag till ny politik på området. Hennes inriktning och attityd ger mig inga skäl att ompröva omdömet från i mars. Inför journalisterna i Bryssel sa Ylva Johansson att det viktigaste är att avdramatisera det kontroversiella ämnet för att hitta vettiga vägar framåt: "Det har varit lite för många dramaqueens i debatten", sa Ylva Johansson till Europaportalen. Vilket hon sannerligen har rätt i.

Det är nu totalt tio förslag som skickas till medlemsländerna i ministerrådet och i Europaparlamentet. Hennes förslag håller sig på marken och far inte iväg upp i det blå. Det är uppenbart att hon är angelägen om att visa respekt för såväl medborgerliga opinioner i alla medlemsländer som för vissa medlemsländers hårda avståndstagande från den tidigare EU-politikens försök att med hjälp av tvångsmedel fördela migranter mellan länderna i EU. 

Det viktigaste i Ylva Johanssons förslag är att värna asylrätten genom att se till att människor utan asylskäl snabbt och värdigt kan återföras till det land som de kommer ifrån. Det vi ser i Europa är i allt väsentligt folkvandringar från öst och syd till nord och väst. Flyktingar i formellt behov av asyl utgör i Sverige en klar minoritet av de asylsökande och det finns inga skäl att anta att det förhåller sig annorlunda på andra platser i Europa. 

Att människor försöker ta sig från gangsterstater till mer ordnade välfärdsstater är förstås helt naturligt. Lika naturligt är att välfärdsstaterna gärna vill fortsätta vara just välfärdsstater och därför behöver begränsa invandringen av människor som inte snabbt kan försörja sig själva genom hederligt arbete och bidra till välfärden genom skatter och avgifter. Här finns ett dilemma som vuxna människor och verklighetsnära politiker behöver hantera. Ylva Johansson har startat sin EU-bana på ett respektingivande sätt.