I en opinionsundersökning från Ipsos i Dagens Nyheter (29/9) visas att de tre största partierna attraherar nästan 70 procent av väljarna tillsammans. I den andra änden lockar de tre minsta partierna endast elva procent av de röstberättigade medborgarna. I mitten så Centerpartiet med sina åtta procent och Vänsterpartiet med elva procent. Regeringsfrågan är ytterst oklar. Vilket inte är märkligt. Regeringsfrågan har varit mer eller mindre i konstant olag sedan Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen för elva år sedan. Sverige ingår numera i den stora krets av länder där regerandet är föremål för (långa) förhandlingar mellan partierna efter valet. Sådana förhandlingar pågår just nu i till exempel Norge och Tyskland. Mycket talar för att sådana förhandlingar kan vara fortsatt trixiga även i Sverige efter valet den elfte september nästa år. Det som skulle ändra villkoren och förutsättningarna för regeringsfrågan på ett påtagligt sätt är om småpartierna KD, L och MP åker ut ur riksdagen. De fem kvarvarande partierna skulle då vart och ett ha större muskler i form av fler mandat. Det skulle kunna innebära att M och SD fick femtio procent (De har idag 43 procent) och det skulle kunna innebära att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet skulle kunna få femtio procent (de har idag 44 procent) Med färre partier ökar kort sagt möjligheterna att få till en majoritetsregering utan att behöva klippa och klistra med varianter av Januariavtal och Decemberöverenskommelser. Överenskommelser som släpper fram minoritetsregeringar är naturligtvis inte av ondo för landet. Det är bra att förhandla brett i riksdagen; det fångar ofta in folkviljan på ett förnuftigt sätt. Att enbart hålla sig till "sitt block" kan bli inskränkt och fördummande. Centerpartiet och Socialdemokraterna är därför en bra kombination. Återstår att se om Vänsterpartiets nya ledning menar verkligt allvar med sin uttalade vilja att vilja växa och våga ta ansvar även i en regering. På den andra sidan är SD förstås en prövning för Moderaterna och för sig själva. Skulle det bli aktuellt så har Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson ett grannlaga uppdrag framför sig. En väsentlig del av Sverigedemokraterna utgörs av en ganska traditionell och konservativ vänsterlutning. Vilket inte är något problem för Moderaterna så länge agendan domineras av brott och straff och av integration/invandring. På en del andra områden krävs däremot anpassning och lyhördhet i stora mått. Pallar SD och M med en sådan resa?