I helgen som gick höll Centern sina kommundagar i Uppsala; ett stort antal lokalpolitiker sammanstrålade med partiledningen och riksdagsledamöterna under ett par intensiva dygn med tal, fest, skvaller, diskussioner och mediaframträdanden.
Centerpartiet är Januariavtalets lokomotiv. Under partiledaren Annie Lööfs ledning har C pressat igenom ett antal liberala reformer som den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen har åtagit sig att genomföra. Av allt att döma så blir det nog inte så mycket med Januariavtalets reformer. Tidsandan som speglas i riksdagens majoritet har redan stoppat de centerbeställda reformerna av Arbetsförmedlingen och ett mycket liberalt förslag till anställningsstöd har också fått gå på plankan.
Till Januariavtalets problem ska inte bara räknas de fyra oppositionspartierna M, SD, V och KD. Socialdemokraterna kommer även de att göra vad de kan av den makt som ett regeringsparti alltid har att förhala, försvåra, bromsa och krångla till den liberala reformivern i Januariavtalet. Detta förhalande och försvårande genomförs dock under trumpetstötar om motsatsen; vilket i längden kommer att bli mycket frustrerande för Centerpartiet.
Utanför den framgångsbubbla som Centerpartiet utgör finns kort sagt ett mycket svalt – för att inte säga obefintligt – intresse för individcentrerad liberal politik och/eller skattesänkningar. Tidsandan är istället dominerad av sådant som gemensamt ansvar, trygghet i samhället, lag och ordning, begränsad invandring och höga förväntningar på att tunga välfärdsinstitutioner som sjukvård, polis och pensioner ska fungera.
Under Kommundagarna i Uppsala gick den vikarierande partiledningen i form av Anders W Jonsson och Fredrick Federley till hårt angrepp på oppositionspartierna i allmänhet och på Moderaterna i synnerhet.
Kritiken mot oppositionen är den förväntade. Det är enligt Centerpartiet ”ansvarslöst” av M och KD att i samverkan med V och SD ha bildat en ”missnöjeskoalition” med det uttalade och enda syftet att sätta stopp för Januariavtalets politik. Så är det förstås och så kommer det också säkerligen att bli. Som maktformel kan dock Januariavtalet likaväl fungera så länge som ”missnöjeskoalitionen” inte är ett regeringsalternativ.
När partiledaren Annie Lööfs familjesituation förhoppningsvis landat på ett tryggt sätt så är det viktigt för henne att komma tillbaka med full kraft. Centerpartiet behöver knö sig in i tidsandan; kanske för att knyta mer förtroliga och realistiska band med Socialdemokraterna?