Juli verkar vara de stora avtalens tid. Sent omsider kom de europeiska ledarna överens om en lösning för att Grekland skulle kunna stanna inom Euro-samarbetet, och under tiden har ett annat avtal – som i vanliga fall kanske hade dominerat nyhetssändningarna – förhandlats fram i Wien.
Det handlar om det avtal mellan fem stormakter och Iran, som på en och samma gång ska begränsa landets utveckling av atomenergi och bryta den diplomatiska och ekonomiska isolering som varat i tretton år.
För president Barack Obama vore en lösning en stor framgång, och ett sätt att tillsammans med de upptinade relationerna med Kuba kröna den utrikespolitiska delen av sina två mandatperioder. Att återintegrera Iran i världssamfundet vore att lämna ett avtryck i historien.
Många analyser har lagt tyngdpunkten för de konsekvenser ett eventuellt avtal skulle få för den känsliga, ständigt växlande maktbalansen i mellanöstern. Det är med all rätt – i en globaliserad värld får varje sådan växling konsekvenser även på vår kontinent. Av ännu större betydelse för Sveriges del är emellertid öppnandet av Iran som en potentiell handelspartner.
Med en befolkning på nästan åttio miljoner är Iran något av en slumrande jätte på världsmarknaden, och potentiellt en oerhört viktig marknad för svensk exportindustri. De möjligheterna blir inte mindre av att det i Sverige redan finns många människor med starka band till Iran, nödvändiga språkkunskaper och kontakter.
För en socialdemokratisk regering som vill värna om den svenska tillväxten och industrin är det viktigt att vara tidigt på plats, och göra allt för att underlätta för svenska företag som vill etablera sig på den iranska marknaden.
Vi får inte glömma att ett avtal om kärnenergifrågan bara är ett första steg på vägen för ett moderniserande av Iran. Sverige måste även i fortsättningen stå upp för mänskliga rättigheter, för yttrandefrihet och en demokratisk utveckling. Ett sätt att främja en sådan utveckling är att påtala missförhållanden – att etablera goda handelsförhållanden är ett annat.