Ibland behövs det en kung eller en biskop för att försvara det politiskt korrekta. 

Det var under gudstjänsten med anledning av 10-årsdagen efter terrordåden i Oslo och på Utöya som biskopen Kari Veiteberg ställde frågan om det är möjligt för en kyrka att vara opolitisk en dag som denna. Frågan ställdes med ett alldeles speciellt eftertryck, och hon svarade själv ett klart och tydligt nej. Det är viktigt att "snacka sant om ondskan", konstaterade hon och beskrev sedan det tankegods som inspirerade gärningsmannen, rädslan för muslimer och marxister. 

Kung Harald förde ungefär samma resonemang under en ceremoni senare samma dag. Och han konstaterade dessutom att Norge inte har gjort tillräckligt för att motarbeta de mörka krafterna och försvara en öppen demokrati.

Politiskt korrekt och därmed oförargligt, tycker kanske någon. Nja, så är det nog inte. Det var utan tvekan finstämda och förenande ceremonier under minnesdagen. Men även för en svensk var det möjligt att märka frustrationen under ytan. Många menar att det i Norge aldrig på allvar har förts en diskussion om terrordådens politiska ursprung. Det har funnits en beröringsrädsla, en rädsla för att skuldbelägga andra än den som ensam bär ansvaret för allt dödande och lidande. 

Det är förstås ett dilemma. Historien har lärt oss att terror kan kläs i alla möjliga politiska och religiösa färger. Det är hatet och cynismen som de skyldiga har gemensamt. Och det är självklart fel att försöka skuldbelägga fler och därmed förminska den skyldiges ansvar. Därför har många politiker från höger till vänster formulerat sig försiktigt och därför har företrädare för de unga socialdemokraterna anklagats för att försöka exploatera dåden när de har påmint om de idéer som inspirerade gärningsmannen.

Absurt, visst, men det säger något om ett annat dilemma, demokratins. Mångfalden av åsikter gör att allt problematiseras och alla utmanas. Så ska det förstås vara, men det betyder också att det är svårt för en politiker att uttrycka det som förenar, att formulera det politiskt korrekta. Det finns alltid en risk att någon läser in något fördolt och att budskapet missförstås. Det politiskt korrekta i en politikers mun måste vara så oförargligt att det närmast blir larvigt.

Därför är det inte så dumt att det finns kungar och biskopar som kan formulera det politiskt korrekta utan att det låter larvigt. Som kan snacka sant om ondskan och förklara varför den drabbar ungdomar som kämpar för en rättvis och jämlik värld.