Konstarten svensk socialdemokrati består av Framåt och Bakåt: Framstegsvänlig hoppfullhet och samhällsbyggaroptimism parad med en lite smådyster konservativ realism. Den där mixen av framåt och bakåt är inget påhitt eller PR-trick. Här talar vi istället om människorna och om själva livets gång där små och stora bekymmer är en del av helheten och där vår vandring faktiskt för oss framåt mot döden. Framåt är inte alltid så kul kort sagt. Det finns ibland skäl att stanna upp för att begrunda varifrån vi kommer, leva i samtiden, ta del av historien, inte ha så bråttom, reform istället för revolution, rätta mun efter matsäcken, tala allvar om problem och tillkortakommanden.
Enbart framåt är inte socialdemokrati. Enbart bakåt är inte socialdemokrati. Socialdemokrati är framåt och bakåt. Det är just kombinationen som har grundlagt partiets stora väljarstöd under hundra år.
Sedan en tid tillbaka är förutsättningarna förändrade i grunden. Konkurrensen har hårdnat. Dels genom fler småpartier och dels och framförallt genom Sverigedemokraterna. Det har blivit allt svårare för Socialdemokraterna att kunna balansera framåt och bakåt inom sitt eget (hittills så sakta men ändock) krympande parti.
När S – efter åtta mödosamma oppositionsår med interna bråk och fyra olika partiledare - återkom som statsministerparti 2014 så var det på många sätt en återkomst som S kunde tacka SD för. SD: s stadigt ökande valresultat ryckte undan benen för ett fortsatt alliansstyre. Socialdemokraterna fick då chansen att bilda regering tillsammans med det lilla Miljöpartiet.
Efter valet 2018 spräckte Sverigedemokraterna slutligt det borgerliga alliansblocket. Som en effekt av fortsatt minskande väljarstöd behövde S nu emellertid få till ett samarbetsavtal med inte bara MP i regeringen utan även med Centerpartiet och Liberalerna och i viss mån med Vänsterpartiet.
Januariavtalets politik domineras mycket av Framåt. Centerpartiets ledare Annie Lööf håller – genom sina avgörande 31 mandat och genom personlig politisk skicklighet – i taktpinnen. C har under Lööfs ledning utvecklats till ett parti som gärna framställer sig som ett liberalt idéparti med individens frihet, marknadsekonomi och framsteg högst upp på standaret. På nutida franskt manér har Annie Lööfs centerparti rentav och målmedvetet sammansmält parollen ”Framåt!” med sig själva.
För Socialdemokraterna ges därmed inte särskilt mycket utrymme för att odla bakåtdelen av regerandet. Anslaget haltar när rosenkindad hurtighet dominerar och när ingen påminner om svårare och mer bekymmersamma delar av verkligheterna.