Daniel Waldenström är nationalekonom, historiker och en tacksamt idog utövare av det som i högskolelagen benämns som universitetens "tredje uppgift" vid sidan av utbildning och forskning. Den "tredje uppgiften" innebär att verka för att kunskap och kompetens kommer samhället i vid mening till nytta. Det handlar om att forskare och akademiskt skolade personer med gedigna och djupa kunskaper på sina fackområden ska delta i den bredare samhällsdebatten. Jag delar Daniel Waldenströms uppfattning att "frånvaron av omfattande diskussion i viktiga frågor är ett fattigdomsbevis för svensk samhällsdebatt." Det vore mycket bra för Sverige om fler med omfattande kunskaper och erfarenheter från samhällets problemområden tog sig tid och ansvar att delta i det offentliga samtalet.
Att ha en hög utbildning och djupa fackkunskaper är naturligtvis inte något alltid verksamhet vaccin mot brist på bildning eller mot lusten att manipulera sina kunskaper för att anpassa dem väl mycket till makten och/eller till obskyra ideologier. Det vet vi sedan gammalt. Men dessa risker är en del av samhällshelheten. Att kombinera kunskap med bias åt olika håll är också trots allt bättre än att kombinera okunskap/inlärda floskler med partiintressen.
På DN Debatt den 21 januari gör Daniel Waldenström en viktig insats för den tredje uppgiften när han kritiskt granskar några av slutsatserna och förslagen i den senaste Långtidsutredningen som blev offentlig 12 december 2023. Utredningarna kommer ungefär vart fjärde år. Arbetet utförs av en självständig projektgrupp inom Finansdepartementet och i expert- och referensgrupper medverkar ett stort antal meriterade och erfarna personer.
Långtidsutredningen fångar väl upp, kan man säga, något av tidsandan inom den ekonomiska politiken. I den mer än tusen sidor långa utredningen finns många tendenser och infallsvinklar representerade. Finansdepartementet skriver i sin sammanfattning då utredningen presenterades att: "En slutsats i Långtidsutredningen 2023 är att finanspolitiken bör ta ett större ansvar för att dämpa framtida konjunktursvängningar. Detta bl.a. genom att det finanspolitiska ramverket kompletteras med ett ramverk för finanspolitisk konjunkturstabilisering." På vanlig svenska betyder det att tidsandan i den svenska ekonomiska politiken alltmer doftar av kraftiga och lånefinansierade statliga investeringar.
Waldenström påminner om att den svenska politiken - på initiativ av nationalekonomen Assar Lindbeck - på 1990-talet såg till att begränsa politikernas utrymme att underfinansiera statsbudgeten, driva på inflationen och trycka pengar. Detta gjordes mot en bakgrund av att det "under 1970- och 1980-talen bedrevs en ansvarslös politik av regering och riksbank som gav inflationsdrivande sedelpresspolitik, underskott, skenande statsskuld och selektiv industripolitik," skriver Waldenström.
Det är kort sagt riskabelt att bortse från "politikens inneboende kortsiktighet." Att vinna val går ofta före långsiktigt ansvar. Pensionssystemets farliga utveckling mot ett socialbidrag istället för att vara en kraftfull del av arbetslinjen är ett nutida exempel på riskerna med en politik som fritt kan vrida på utgiftskranarna utan att behöva tänka på att betala notan. Den som är satt i skuld är faktiskt inte fri. Ett konservativt motstånd mot den mer lössläppta ekonomipolitiken har därför ett stort värde.