Det är otvivelaktigt så, att mörkret kryper på. Vi går mot Mordor, via Svin-november. Riktningen är klar, mörker och kyla väntar oss. Ingenting tyder på att mänskligheten i allmänhet sett mörkret som en vän. Tvärtom, stora ansträngningar har gjorts för att bekämpa mörkret. 

Det bästa exemplet på hur vår kamp mot mörkret krönts med framgång är förstås glödlampan. Det förekommer visst fortfarande att skoleleverna lär sig vem Thomas Alva Edison var. 

För att inte tala om den viktigaste ljuspunkten vi har i våra liv nuförtiden, den heliga bildskärmen. Den kan ses som en ovanligt intelligent glödlampa som vi inte bara använder för att läsa nyheterna utan också leta efter nycklarna vi tappat i gräset.

Vi kan också i kulturen hitta många exempel på att mörkret är problemet, ljuset lösningen. Åtskillig poesi och litteratur har kommit ur den känsla som ljus ger när det tränger bort mörkret, eller åtminstone dämpar dess dysterhet:

Frågan är hur många idag som kan erinra sig stroferna ur skriften:

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”

Det är lätt att tolka detta som att de religiösa förkunnarna använde människors rädsla och avsky inför mörkret som en metafor för att påskynda deras villighet att låta frälsa sig.

Även om det var mörkt och kallt fanns här ett oemotståndligt löfte om något bättre framöver. Där Jesus ord kunde förstärkas av ett vaxljus i kyrkan.

Det är också lätt att tänka sig att detta budskap om en framtida ljus tillvaro smittade av sig när vetenskapen började demontera religionen.

Den epoken kallas ”upplysningstiden” och religionen byttes ut mot kunskaper. Ljuset blev liktydigt med fakta. Inställningen blev att vi ska undersöka verkligheten utan några fördomar om att det nödvändigtvis måste vara Gud som ligger bakom allt. Det övernaturliga bekämpades. Det blev tillåtet att tänka fritt.

Ännu mer centralt var att människor uppfattades som mottagliga för undervisning. Vetenskap och folkbildning blev viktigare religion och bön. 

Idag är vi så övertygade om undervisningens betydelse att människor går i skolan från 2 års ålder till dryga 20. Blomman av sitt liv tillbringar de på skolbänken.

Mycket tyder på att det också givit goda resultat. Vi har gjort oss av med åtskilligt av fördomar och inbillningar.

Så även om det nu blir mörkare verkar det som om ljuset ändå segrat.