Den svenska uppförsbacken är nog som den är

I vad som förefaller att vara en uppmjukning av opinionen inför vad som komma skall, syns nu alltfler uppgifter om att Finland snart kommer att få grönt ljus för att bli medlem i Nato.

Talesättet "som man bäddar får man ligga" har en central plats på dagens ledarsida. Vilket skoleleverna som övar bäddning på bilden får illustrera. De har för den sakens skull inga samband med textens innehåll och ståndpunkter.

Talesättet "som man bäddar får man ligga" har en central plats på dagens ledarsida. Vilket skoleleverna som övar bäddning på bilden får illustrera. De har för den sakens skull inga samband med textens innehåll och ståndpunkter.

Foto: Anna Mi Skoog

Ledare2023-02-16 05:15
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Turkiet och Ungern väntas godkänna Finlands ansökan medan Sverige får vänta. Saken var uppe till debatt då riksdagen på onsdagen behandlade regeringens utrikesdeklaration. 

Uppgifterna om att Turkiet skiljer Finland och Sverige åt är inte särskilt förvånande. Sverige är, som Hans Lindblad erinrar om i sin helt nya bok "Sverige & Nato" (Ekerlids förlag) ett på flera sätt mer "extremt land" jämfört med Finland. Att vår uppförsbacke är lite brantare är nog bara som det är. 

Finland och Sverige kommer från olika försvars- och säkerhetspolitiska verkligheter. Finland har ännu krigen med Sovjetkommunismen i färskt minne. Den finska efterkrigstiden har också dominerats av behovet av att förhålla sig till det "vänskaps-samarbets- och biståndsavtal" med Sovjet som Finland tvingades acceptera. När Sovjet upplöstes rörde sig Finland eftertänksamt och utan stora åthävor mot medlemskap i EU och i valutaunionen. Finland höll sin försvarsförmåga uppe och såg till att knyta sig nära USA genom att köpa stora och moderna amerikanska stridsflygplan i två omgångar. 

I god ordning med start redan 2007 tog man sig an Nato-frågan i ett par stora statliga utredningar. Det är faktiskt lite förvånande att Finland inte blev Nato-medlem långt tidigare än vad som blev fallet. Kanske var det av omtanke om Sverige som man väntade? Vilket gjorde att man fick vänta ända tills den gemensamma ärkefienden Ryssland gick till storskaligt militärt angrepp på det gemensamma och allianslösa grannlandet Ukraina. Då vände Sverige på en femöring. Så sent som några månader före Rysslands angrepp på Ukraina var budskapet från den svenska regeringen att vi "aldrig" skulle bli medlemmar i Nato. Militärt var vi förstås djupt involverade i Nato. Men utrikespolitiken tilläts fara iväg åt helt andra håll. De Natoutredningar som genomfördes under 2010-talet användes som politiska slagträn istället för de kvalificerade underlag för seriös diskussion som ambassadörerna Bertelman (2014) och Bringéus (2016) lämnade över till politiken. Som man bäddar får man ligga.

Onsdagens utrikespolitiska debatt i riksdagen antydde dessvärre att S genom sin utrikespolitiske talesperson Morgan Johansson är på väg att återigen vilja göra partipolitik av Natofrågans vedermödor. Både Nato och regeringen kan nog leva med den saken. Men för socialdemokratin står framtida regeringsduglighet på spel.