Gästinlägg
Jag blev irriterad när jag läste artikeln i Expressen om kvinnors oro för att vara ute ensamma under sena kvällar. Journalisten hade själv begett sig ut och trots att inget dramatiskt hade hänt fick artikeln ett helt uppslag och en stor och svart katastrofrubrik.
Eftersom det här hände i början av 1980-talet och jag på den tiden var ledarskribent på Folkbladet så kunde jag ge svar på tal. Jag skrev en raljant krönika om Expressen och kvällstidningarnas sensationsjournalistik.
Den krönikan borde jag egentligen aldrig ha skrivit. Den var usel, kanske den sämsta som någonsin publicerats på Folkbladets ledarsida. Samtidigt bidrog just den krönikan till det bästa i mitt liv.
Det jag skrev orsakade en del reaktioner och en kvinna blev så upprörd att hon klippte ur krönikan och stoppade ner den i plånboken i förhoppningen om att någon gång träffa mig och förklara hur aningslöst jag såg på kvinnors oro. Till slut gjorde slumpen att vi möttes och jag fick en rejäl utskällning. Hon malde skoningslöst ner mitt resonemang och när jag trodde att hon var klar lade hon till; "och du behöver även träna på grammatiken."
Kvinnan hetta Laila Lundman och hon blev några år senare min livskamrat.
Jo, Folkbladet har verkligen påverkat mitt liv. Det var ett kortare vikariat på Folkbladet, som så småningom ledde till en fast anställning, som fick mig att flytta till Norrköping. Och som sagt, Folkbladet gjorde att jag lärde känna mitt liv stora kärlek.
Den här lilla historien säger en del om vad en tidning betyder för läsaren. Laila var förstås arg på mig, men hon reagerade därför att Folkbladet var viktigt. Hon förväntade sig att jag och andra skulle förstå den professionella journalistikens ansvar. Hon förväntade sig att det vi skrev var sant och relevant.
Folkbladet har, vågar jag påstå, för det mesta tagit det ansvaret. Med kritiskt granskande journalistik har tidningen sedan 1905 berättat om stort och smått, om pensionärsmöten och fotbollsmatcher och om viktiga beslut i maktens korridorer. Jag om någon vet att Folkbladet har granskat makten, avslöjat moraliska och andra felsteg och definitivt fått många makthavare att tänka till en extra gång innan de tagit ett steg.
Folkbladet har gjort skillnad för många och ledarsidan har spelat en roll. Minns när den dåvarande chefredaktören Torsten Nilsson i slutet av 1980-talet drev på för en förnyelse av Socialdemokraternas politik, inte minst synen på den offentliga sektorn. Det fanns en del S-företrädare som ogillade tidningens ”inblandning”, men de läste uppenbarligen vad som skrevs. Ja, det lät ungefär som idag när jag hör politiker kommentera det Widar Andersson har skrivit.
Lokalt har förstås Folkbladet spelat en ännu viktigare roll. Minns när Folkbladet påverkade planerna på bygget av ett nytt kraftverk i Motala Ström, planer som innebar att den forsande strömmen skulle förvandlas till en stillsam rännil.
Det hade kanske slutat på samma sätt även utan Folkbladet, men det jag bestämt minns är att en del av dåtidens makthavare var uppenbart upprörda över Folkbladets kritiska granskning.
Vad jag försöker säga är att en liten tidning kan spela en stor roll. Jag kommer att sakna stunden med Folkbladet på morgonen. Men livet går vidare.
Det jag framför allt hoppas är att det även i framtiden finns läsare som bryr sig och som hör av sig när den professionella journalisten inte tar sitt ansvar. Och att det finns läsare som påminner om grammatikens betydelse.