Politiken utspelar sig någon annanstans än där Miljöpartiet är. På regeringssidan pratar alla om Socialdemokraterna och om Centerpartiet. Väldigt få talar om Liberalerna och knappt någon talar om Miljöpartiet. På oppositionssidan talar alla om Sverigedemokraterna, många talar om Kristdemokraterna, några talar om Moderaterna, en och annan talar om Liberalerna men ingen talar om Miljöpartiet.
Det är ingen mobbning vi talar om. Snarare realpolitik. Miljöpartiets språkrör och statsråd Isabella Lövin och Per Bolund är säkerligen två alldeles utmärkta personer. Men det gröna partiet och språkrören är helt iskalla i frågan om invandring/integration; den fråga som dominerar medborgarnas uppmärksamhet. Det märkliga är att språkrören och Miljöpartiet också är helt lika iskalla i klimatfrågan; den fråga som MP så hett vill ska dominera i politiken.
Jag har en teori om hur det hänger ihop. Den enkla och korta förklaringen är att Miljöpartiet inte är några uppstickare längre. Även om pendeln möjligen börjat röra sig lite åt det något mer strama hållet så är det fortfarande så att Miljöpartiet i invandringspolitiken står på samma sida som det definierat goda. Den - kanske på sina håll nedärvt omedvetna - medievinkeln är att det är SD, arga "högerkommunalråd" inom S, och KD och M som är huvudproblemen i sammanhanget. Någon egentlig problematisering av Miljöpartiets invandringspolitik förekommer knappt i stora och allmänna medier. MP uppfattas i dessa sammanhang allmänt som offer för de "elaka och populistiska" partierna. Att Miljöpartiet så att säga skulle vara ett offer för sin egen världsfrånvändhet är inte på dagordningen. Detta förhållningssätt från omvärlden missgynnar Miljöpartiet.
Sak samma med klimatet, miljön och vädret. När Miljöpartiet bröt fram i riksdagsvalet 1988 så var det säldöden som lyfte in dem i parlamentet. De hånades och gisslades av etablissemanget. Även om det senare visade sig att sälarnas dödlighet kanske inte var miljörelaterad så var MP bärare av stora och viktiga miljö- och klimatrelaterade problem som sedan dess - tack vare Miljöpartiet - har fått allt större plats i den riktiga politiken. Problemet för MP är att de blivit omsprungna och passerade av etablissemanget. Stora och tunga medier har kastat journalistiska tvivel och granskning över bord och låter sina klimatnödlägesredaktioner härja fritt. Detta förhållningssätt från omvärlden missgynnar Miljöpartiet.
Miljöpartiet behöver sticka upp igen.