Ibland måste det kännas hopplöst att vara partiledare för Vänsterpartiet. Visst såg Jonas Sjöstedt nöjd ut under sitt tal i Almedalen i lördags, och visst befinner sig hans parti i den lyxiga situationen att de får igenom delar av sin politik samtidigt som de får sitta i opposition, men under ytan finns alla frågetecken kvar.
Han är ju den partiledare som är snabbast i formuleringarna av alla – ändå pratar alla som om det hade varit Hägglund som var rolig. Glasögon till barn är det mest behjärtansvärda som finns – ändå låter det på något sätt som små smulor från det rödgröna budgetbordet när man talar om det. Och vinster i välfärden skulle ju bli den stora valfrågan 2014 – men fast han talade om dem i två års tid fick partiet bara 5.7 procent av rösterna.
Som för så många andra partier är Vänsterpartiets problem rotat i partiets historia. Å ena sidan finns den moderna och progressiva rörelse, som gör partiet ledande i värderingsfrågor – feminismen, antirasismen och engagemanget för samhällets utsatta. Å andra sidan finns ett arv av föråldrad retorik och ekonomisk politik, som får partiet att landa snett i sina internationella ställningstaganden och gå på tvärs emot ekonomisk rationalitet.
Ytterst är problemet att Sjöstedt är tvungen att tala två språk på samma gång, ett riktat till det egna partiet, och ett annat till de potentiella väljarna. Och det är just de populistiska brösttoner som går hem i de egna leden, som stöter bort många av de väljare som annars skulle kunna tänka sig vänstern som ett alternativ.
Nå, har man det jobbigt själv, kan man alltid glädjas över att det finns någon annan som har det värre. Det skulle i det här fallet vara Jan Björklund, (fp). Det kunde verka som ett tecken ovanifrån att han det här året fick tala på söndagen, när majoriteten av Almedalsveckans besökare redan åkt hem, och att Kristdemokraterna dessutom redan presenterat huvuddragen i deras strategi mot IS-terrorister som sina egna, men det är inte Folkpartiets enda problem.
Folkpartiets problem är att de i flera år försökte vara ett enfrågeparti i skolfrågan. Det vet vi hur det gick med. Nu vet Folkpartiet inte ens vad de ska prata om, än mindre på vilket språk.