Finansminister Magdalena Andersson intervjuades nyligen i SVT: s Agenda. (22/1) Programledaren Anders Holmberg pressade på för att få bättre svar medan finansministern tydligt och alltmer irriterat förfäktade att de svar hon gett och gav var de bästa svaren som stod till buds. Det var kort sagt en bra intervju där irritationen i studion tydligt transformerades ut till mig som satt på ett försenat tåg och ryckvis följde Agenda via SJ: s hackiga nätverk. 

Som ledande regeringsparti och som klassiskt maktparti får Socialdemokraterna nu givetvis stå till svars för det budgetförslag som lagts i riksdagen. I budgeten konkretiseras delar av politiken i siffror och beslutspunkter vilket innebär att saker och ting i högre grad kommer att diskuteras utifrån kända fakta istället för att debatteras som viljor och visioner.

Agendaintervjuns röda tråd var frågan om "hur mycket socialdemokratisk politik det egentligen finns i budgeten?" Det enkla och helt korrekta svaret på frågor av det slaget är att den budget som en socialdemokratisk stats- och finansminister lägger fram per definition alltid är en socialdemokratisk budget just här och nu. Vid andra tider och tillfällen framåt och bakåt i tiden har och kommer socialdemokratiska regeringar att lägga budgetar med annat innehåll; det ligger i sakens natur och i socialdemokratins särart att det är på det viset.

Socialdemokraterna har höjt och sänkt skatter, förstatligat, kommunaliserat och privatiserat välfärdsverksamheter och reglerat och avreglerat och nyreglerat finansmarknader, invandringsreglementen och konsumentmarknader.

Socialdemokratin kan inte fixeras vid en viss skattesats, vid en viss sysselsättningsprocent, vid en viss storlek på staten, vid en viss invandringsvolym eller vid en viss reglering. Ord likt dessa ovan skulle kunna tolkas som uttryck för hållningslöshet eller som maktarrogans. Vilket i mina ögon vore en orättvis tolkning. Alternativet är dessutom betydligt värre.

Regeringar som låser sig vid att saker och ting ska vara på vissa sätt och utifrån vissa idéer kan lätt utvecklas i samhällsfarliga riktningar. Socialdemokraterna bör därför akta sig som för att bränna sig för att försätta sig i retoriska lägen där vettiga anpassningar till rådande lägen kan förvandlas till anklagelser om svek.