Finns Luna Green på riktigt?
Frågeställningen är synnerligen lockande på ett fullsmockat Stopet. För i ilsket rött ljussken, med en harpa i högsta hugg framstår sångerskan nästan som ett sagoväsen. Hennes ansiktsuttryck röjer inget. Är hon glad, arg, ledsen, förtrollad, uppgiven?
Det hela är drömskt, nästan i överkant, och musiken gör sitt bästa för att förstärka den känslan. Svävande melodier skapar en suggestiv så väl som sammetslen känsla. Poptango blandas med tjusigt smygande progressiva passager, hela tiden med den vackra sångrösten i första rummet.
Det enda problemet är att låtmaterialet inte riktigt förmår gripa tag. Vilket den avslutande P3-singeln "Neptune" tydligt understryker.