I sina bästa stunder låter Merely som ett fantastiskt samarbete mellan Enya och Avicii (eller välj DJ efter egen smak), i sina sämsta stunder är Merelys musik kopierad från vilken tv-reklam som helst. Det är musik som rinner av mig innan den ens tagit sig innanför huden. Tyvärr är de där höjdpunkterna alldeles för få. Den alldeles briljanta låten Forever står ohotad på toppen av setlisten. Resten av materialet blir mest dov bakgrundsmusik, men för den sakens skull så blir det aldrig dåligt. Men jag saknar själen, jag saknar gåshuden på mina armar. Vad jag saknar mest är den där känslan av att nu, nu bevittnar jag något bra, något jag kommer komma ihåg. De drömska stundtals light-psykadeliska tonerna är på väg att nå ut, på väg att greppa tag om mig, men faller pladask.
Jag är glad att jag besökte spelningen. Merely, eller Kristina Florell om man så vill har alla förutsättningar i världen för att kunna bli en större, stor artist. Hon har en känsla för musiken, hon har en vacker röst och hon är en skön personlighet på scenen. Men först måste hon lyckas ta sin musik ut över scenkanten. Tills dess avnjuter jag hennes musik hemma i mina lurar. Där funkar den riktigt riktigt bra, där kommer gåshuden.