Maskiiiiiiinen!! Som ett alarmerande flyglarm startar spelningen i Flygeln. Och under den en timmes långa spelningen ges det väldigt få chanser till andningspauser. Det finns liksom inga mellanlägen i Maskinens scenshow. Plattan i mattan från start till mål. Varje låt blir som ett knockout-slag. Den fetaste basen till de vassaste texterna. Helt enkelt omöjligt att ta skydd från.
Vissa stunder får publiken feberhallucinationer av showen, som i den urstarka Buffalo Blues, eller 10-talets nya nationalsång Segertåget eller som live-rariteten Alla som inte dansar. Det finns så otroligt många toppar, skyhöga sådana. Frej och Afasi är satta på denna planet för att stå på scener, publiken ges inte en chans att vila. Alla ska med, alla ska hoppa, dansa, leva. Det känns ända ut till bakre raderna att de älskar stunden. De njuter av varenda liten sekund av de sextio minutrarna.
Den nya låten Stora Fötter Stora Skor är en fin bit men har ännu inte vuxit in sig i live-kostymen än. Gästspelen från Joy och Movitz-Johan drar givetvis ner massiva jubel. Det är punk-techno-rave-hiphop-jam i en fantasisk fusion. Värmen i Flygeln närmar sig kokpunkten och avslutande Pengar är en ren och skär mangling. Det är förödande grymt, där i ligger också lite av Maskinens förbannelse. Det blir stundtals för fett, det blir för mycket revbensbrytande basgångar, för mycket mässande. Men det är egentligen bara en parentes.
Maskinen funkar alldeles utmärkt på alla världens festivaler, och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att avsluta en premiärkväll av den nya ståtliga Where´s The Music?
Segertåget rullar vidare mot nya erövringar.