Du vet när man står alldeles handfallen. Man finner inga ord. Man vill säga tusentals saker, man vill försöka hitta en beskrivning, ett litet uttryck. Men det går bara inte. Louise Lemon knockar mig fullständigt med sin röst. Hon får en av festivalens minsta scener att knaka i fogarna och till slut bli lika stor som hela Bråvalla-fältet. Med stor hjälp av sitt band skapas ett sånt tung gung så benen ger vika. Och den där rösten ja, den är svart som synden och ren som en fjord.Det är den tyngsta av rockmusik blandat med själfull soul. Blandningen blir en så perfekt kombination.
Jag står tämligen ensam i publiken. Ego som jag är så blir jag nöjd. Jag vilar på min hemlighet. Men inte länge till har jag en känsla av. Louise Lemon kommer ha svårt att hålla sig borta från rampljuset. Det är hon alldeles för talangfull för.