Det är svintunga Black Sabbath-riff som får Stopets tegelväggar att spricka. Scenen som är lika stor som en gästtoalett fylls till bristningsgränsen av Ironbirds bluesiga skitiga rock. Utrymmet framför scenen är så litet och tajt att jag får klaustrofobiska känslor.
Det borde vara så bra, musiken borde funka. Men allt blir till slut bara en stenhård grå massa. De blytunga riffen blir till slut bara en monoton slinga. Black Mountain är en bluesbomb som funkar strålande, men sen blir det inte mycket mer att hurra åt. Jag blir aldrig riktigt övertygad, jag saknar det där riktigt tunga artilleriet. Knockout-slagen uteblir. Istället så småjabbas det lite.
Ironbird är ett gäng riktigt skickliga musiker och en sångare som kan sin stoner-rock. På en annan scen är jag övertygad om att bandet får mer muskler. På Stopets lilla utrymme vaknar aldrig besten.