När Hoffmaestro med sångaren Jens Malmlöf som frontfigur klev upp på scenen i Flygeln gjorde man det på ett sätt som fick publiken att dra andan. Jag vet inte hur länge sedan det var som de stod på scen tillsammans senast, men det kändes som de lagrat energi i evigheter. Energi som de öste ut under en timme.
Med ett tungt gung och ett sanslöst ös fick de liv i en annars ganska svårflirtad Norrköpingspublik. Deras blandning av soul, rock, ska, reggae, rock, och latinorytmer är fullständigt oemotståndligt.
Jens Malmlöf gapar och skriker att de ska riva stället, få Flygeln att lyfta. Stället rivs inte men hela Flygeln vibrerar. Och de har publiken helt i sina händer - lydiga dansas det från sida till sida som ett hav i rörelse. So far so good. Men när det görs plast i publiken runt en Karin, som det dansas ringdans runt, då blir det lite löjligt.
Bortser man från den "incidenten" är Hoffmaestro riktiga glädjespridare som öser på när man inte tror att det finns mer att ge. Det märkliga är att deras stora hit "Highway man" - en countryflirt som Avicci tycks hämtat inspiration från och som publiken älskar, är den låt jag tycker minst om. Men publikhavet är som en kokande kittel och Hoffmaestros scenshow får ett zumbapass att närmast påminna om siesta.
När jag såg dem senast, på Stockholms Kulturfestival i somras, spelade de inför minst 20 000 personer och just före Manu Chao - som Jens Malmlöf då sa var hans stora förebild. På WTM-spelningen tror jag de spelade in sig som förebilder för många som såg dem för första gången. För min del får de gärna landa på Bråvalla igen. Och gärna redan nu i sommar.