OMI tycker nog själv att han är en man för de stora scenerna. Han har ett scenspråk där han rusar som besatt fram och tillbaka över scenen som en man som vant sig vid att ha ett stort utrymme att fylla.
Men uppslutningen i Värmekyrkan är knappast på arenanivå. Långt därunder. Och någonstans känns det som att det gör den skönsjungande herrn besviken.
Gång på gång på gång ropar han "are you ready to go home?".
Nej, fattar du inte att vi är här? Det är vad det unisona svaret från publiken borde vara. För de som har kommit för att lyssna och dansa gör det hängivet. Med en genuin uppskattning inför den disco-dopade reggae som OMI saluför.
Han sjunger bra. Han har ett låtmaterial som är klippt och skuret för att nå bred uppskattning och hans karisma kan ingen klaga på.
Men besvikelsen över att publikuppslutningen inte är större än vad den är tycks påtaglig. Vilket bara understryks av att han försvinner av scenen efter en halvhjärtad variant av hiten Cheerleader och låter kompbandet stänga tillställningen.
OMI kan bättre än så. Han borde ha låtit materialet snarare än besvikelsen tala.