Tänk dig en hybrid mellan Den Svenska Björnstammen och Bob Hund, släng in lite White Stripes-rytmer och Franz Ferdinand-gung. Resultatet? En alldeles fantastisk öppningsakt.
Oavsett om det är febrig pop som i "Madrassen" eller blytung rock som i "Födelsedag" så tar bandet hem låtarna med bravur. Med lekfullhet och knivskarp precision så verkar det så enkelt, så lätt. Men bakom det
lekfulla så döljet sig väldigt välsvarvad och rätt så komplex popmusik. Bandet byter rytmer, takter och sinnesstämning ofta och snyggt. Man får aldrig rikigt grepp om bandet, och det är menat som en komplimang.
Med ett mellansnack som drar ner ärliga hjärtliga skrattsalvor så avväpnar gruppen sin publik och lämnar de med garden nere. Därifrån är det öppet mål. Låtarna är minst sagt medryckande och stundtals omöjliga att värja sig emot. Texterna är från hjärtat och letar sig in under vinterkläder.
Det blir i slutändan en sån där varm inbjudande spelning. En utsträckt hand inför vad som komma skall. Låt helgens äventyr börja. Om alla spelningar ens kommer upp till hälften av den energi som forsade ut från scenen på Arbis så kommer den här festivalen att gå till historien som en av de mest legendariska någonsin. Men det återstår att se.
Drivvedsfolket lade under torsdagskvällen en ribba som många band kommer få svårt att ta sig över. Hur många av helgens akter vågar ta sig an utmaningen?