På sitt debutalbum "Paradise Jokkmokk" är Kitok en frisk fläkt. En injektion på hiphop-scenen som slänger den knutna näven i luften och visar alla att genren kan tolkas på ett egensinnigt vis. Med aggression och personlighet på en och samma gång.
Live i Laxholmskällaren tappar han mycket av det som gör debutalbumet så bra.
Visst har han sina poänger där han med luvan skyggt uppdragen över huvudet tar scenen i besittning. Men han känns lite försiktig. Som om han inte riktigt vågar lita på att han är den coolaste snubben på hela Where's The Music?
På konsertscenen förmedlar han inte samma sprängkraftiga pondus som han gör på sina inspelningar. Ljudet svajar lite och det känns som att det som att han håller igen.
Antingen är det så att beatsen blir avslöjade när han spelar live, eller så är tempot lägre, för någonting, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, gör att Kitok känns mer harmlös den här aftonen. Han är inte det där fingret rakt i ansiktet som jag vill att han ska vara.
Han vajar inte den samiska fanan så infernaliskt som jag hade trott.
Därmed inte sagt att framträdandet saknar poänger. Avslutande Sista utposten glöder och Downtown Mayhem är en låt som det inte går att ducka för.
Dessutom är det snyggt att Kitok vågar plocka fram den Magnus Uggla-minnande balladen Försvinnaren i liveformatet. Den är ruskigt snygg.
Kitok kommer undan med beröm godkänt, men han borde kunna så väldigt mycket mer.