Spelningen i Värmekyrkan är hennes första Sverigekonsert på tre år och den första låten hon drar av är det nog få som hört än. Så är det nog med de flesta låtarna, eftersom de är sprillans nya – liksom EP:nBorderline.
När den mörka jackan åker av blir hon riktigt färgglad på scenen. En gul stickad tröja, mönstrade breda shorts med Peacetecken och blommor, inbakade indianflätor och stövlar med glada smileys på – en utstyrsel som kan få vem som helst att se ut som en tönt, men inte Tove. Hon har attityden som kan få henne att verka som en Cool Tjej vad hon än gör, typ. Men tyvärr räcker inte det för att nå fram till festivalens publik.
”Bra konsert, men dålig publik” hör jag någon sammanfatta efteråt. Och till viss del stämmer det kanske. Publiken gungar närmast pliktskyldigt och festivallulligt till de okända låtarna, och jublar som mest till hitsen vi redan hört. Million Piecesengagerar flest medan valet att sänka tempot på White Light Moment är ett osmart drag. För drag är just det som publiken verkar sakna!
Bristen ligger inte i sången eller förmågan att dansa rytmiskt och musikvidesnyggt. Den nya plattan har också en del catchy guldkorn som ”Ego” och EvenIfI’mLoud It Doesn’t Mean I’mTalking to You. Det elektroniskt-, synth- och discoinfluerade ger ett fräscht intryck, men man blir knappast berörd. För Tove och musiken upplevs som inne i en egen liten bubbla. Hon tackar för sig och bandet nästan helt utan känsla. Det annars nästan obligatoriska extranumret uteblir.