Elden sprakar i kakelugnen och utanför den faluröda stugan är landskapet vykortsvackert med sitt tjocka snötäcke.
Sedan drygt 30 år bor Mårten Harrie och hustrun Inga på landet. De lever med årstidsväxlingarna och njuter av att se vilda djur. Rådjur, älg, räv, vildsvin och mårdhund har de haft inpå husknuten.
– Vi trivs verkligen. Det är en ynnest att få uppleva naturen som vi gör. Men det är ett litet äventyr när man ska in till stan, säger Mårten Harrie.
Båda har lång erfarenhet av teater – framför allt barnteater.
– En av förutsättningarna för arbetet med barnteater är nog att man har barn i närmiljön. Det har vi alltid haft.
När Mårten var 20 år blev han pappa till sonen Jesper.
– Om man blickar tillbaka på sitt liv, är det största ögonblicket att få vara med om en födsel. Det slår allt, säger han.
Mårten var ensamstående pappa när han blev engagerad som regissör till en fri teatergrupp i Stockholm och träffade Inga Didong, skådespelare och ensamstående med två barn. Efter ett par år flyttade de ihop.
– Vi slog ihop familjerna. Det tycker jag är fantastiskt att vi kunde.
Uppväxt i journalistfamilj
Mårten Harrie är uppväxt i Stockholm, och är son till journalisten Lisa Genell-Harrie och publicisten Ivar Harrie, Dagens Nyheters kulturredaktör som blev Expressens förste chefredaktör. Två av Mårtens bröder blev också journalister, och även sonen Jesper som också är känd manusförfattare.
Mårten själv är dyslektiker och efter realexamen och lumpen gick han teaterskola. Sedan fick han jobba med Pionjärteatern, en grupp inriktad på att spela teater på mentalsjukhus och fängelser.
– Jag blev väldigt intresserad av att spela för människor i en sluten miljö, berättar han.
Under en period sysslade Mårten Harrie med film och bildade ett bolag tillsammans med en filmfotograf, men det hela fick ett abrupt slut när de blev bestulna på lånad utrustning och saknade försäkring.
Han startade också en filmstudio för internerna på Långholmen, där han under en tid arbetade på anstaltens fritidsavdelning där man uppmuntrade till aktiviteter på fritiden.
– Jag upplevde att man lär känna människor bättre i den slutna miljön. Jag sågs inte som en konstapel eller socialassistent, utan som en kompis som hjälpte dem. Det blev många personliga samtal.
När Långholmen lades ner fick Mårten erbjudande att följa med till Hall, men istället gick han tillbaka till teatern.
Mårten Harrie har arbetat på Stockholms skolteater, med fria grupper och på Riksteatern, främst som regissör. Han har skrivit ett flertal pjäser. Den allra mest spelade är X + Y= N, sexualupplysning för förskole- och lågstadiebarn. Den berättar om en man och en kvinna som träffas på tåget och avslutas med en lek där barnen är ägg och spermier. Idén fick Mårten när han berättade för sin treåriga dotter att hon skulle få ett syskon. Och hon var full av fascination.
Pjäsen spelades bl a i USA, Australien och Kenya. Mårten berättar lite roat att han fick klipp från den tyska tidningen Der Spiegel som hade skrivit flera sidor om den.
– Det kom journalistteam som skulle göra reportage om denna pjäs som var så oerhört enkel och naiv till sin form. Ingen trodde på idén från början. Vi trodde att det skulle bli problem – men alla ville ha den. Vi spelade flera tusen föreställningar. Den gick hur många år som helst.
– Det är ett lätt sätt att undervisa, kanske? Jag trodde att man kräktes upp barn när jag var liten, inflikar Inga.
Ledde Lillangruppen
Mårten Harrie flyttade till Norrköping 1973 när han blev konstnärlig ledare för den så kallade Lillangruppen på Östgötateatern. Han anställdes av den legendariske teaterchefen John Zacharias. Östgötateatern var den första institutionsteater som bildade en egen skolteatergrupp och den blev en förebild för t ex Unga Klara och Backateatern.
– John Zacharias blev en ledstjärna för mig. Han sa: "Det här jobbet ska vara så viktigt för dig, att du kan behöva gå emot mig. Du ska utgå från det som är bäst för gruppen!" Att man uppmanade till att vara kritisk på det sättet hade jag aldrig stött på tidigare. Men det är så viktigt att brinna för det man gör, och inte bara ge efter.
Lillangruppen beslöt om den egna produktionen och hade en ensemble på åtta personer, egen scenograf och regissör. Det kulturpolitiska målet var att nå alla elever på låg-, mellan- och högstadiet i länet.
– Vi spelade enormt mycket föreställningar. Jag tyckte att det var perfekt att alla skulle komma i kontakt med teater. Men det kulturpolitiska målet har man tyvärr dragit ner. Idag är det en bråkdel av skolorna man når.
Det var slitsamt för skådespelarna med två föreställningar om dagen och repetitioner på kvällen.
– Samtidigt var det en väldigt fin sammanhållning, man upplevde att man gjorde något viktigt för barnen. Vi ville något och hade alltid något väsentligt att berätta.
Hur var din ledarstil?
– Den får andra tala om. Min styrka har varit idéer. Jag har aldrig haft idétorka. Jag har regisserat och producerat sådant som jag tycker är angeläget. Sedan har min ledarstil kanske varit...
– Snäll! utbrister Inga.
Mårten Harrie tog under en tid hand om teaterns uppsökande verksamheten i länet och var producent för Östgötabaletten. Alla verksamheterna, också Lillangruppen, försvann av ekonomiska skäl.
– Allt blev en stor framgång, men ingenting är kvar. Jag förlorade striderna och lyckades inte behålla dem. Som en konsekvens skulle jag ha gått då – men jag blev kvar ändå.
Det brinnande engagemanget finns kvar. Mårten Harrie sitter i Kulurkammarens styrelse och formar kulturkvarteret Hallarna. I våras gav han sig in i debatten kring Östgötateaterns framtid. Kraftfullt uppmanade han teaterns ledning och styrelse att upphäva de lagda varslen om uppsägningar.
– Man åberopar ekonomiska skäl, men om man sitter som teaterchef måste man vara entreprenör, ha framåtanda och nya idéer. Ställer man sig bara och förvaltar och pratar pengar, så blir det inte bättre. Det måste komma starka initiativ. Det tycker jag saknas idag – och det är en sorg att se.