Redan när hon gick skrivarlinjen på Biskops Arnö visste Gertrud Hellbrand att hon någon gång skulle använda sig av sina erfarenheter från ridsporten och Vikbolandets ryttarförening. Inte nödvändigtvis för att ridningen råkar vara en tacksamt vit fläck inom litteraturen utan snarare för att den tillhör Gertrud Hellbrands personliga bagage.
Hästarna och ridsporten blir också ett begränsat universum, "ett samhälle i miniatyr där man kan sätta mänskliga drifter under lupp", som hon säger.
Åtminstone dressyren har dessutom vissa likheter med kulturvärlden.
– I hoppning är det klockade tider och rivningar och avgör, men dressyr är en bedömningssport precis som litteraturen. Man kan se om sitt hus och smöra lite för domaren i pausen där hon står med sitt kaffe. Det finns favoritnamn precis som i kulturvärlden.
Bubbel på leråkern"Veterinären" inleds med en osentimental hästbegravning. Matriarken Lucille har avlivat sitt gamla favoritsto och bjuder på bubbel. Hästfolket trampar runt på leråkern.
Scenen etableras och läsaren kastas sedan tillbaka i tid och rum och får följa den viljestarka Lucille som barn men också hennes blivande man, Bengt, en begåvad men ambivalent pojke från arbetarklassen.
Inspirerad av släktkrönikor som "Buddenbrooks" och populärlitterära "Törnfåglarna" ville Gertrud Hellbrand den här gången skildra en familj och de krafter som avgör människors liv.
– Jag ville skriva utan att sluta, jag ville fortsätta med samma människor och se vad slags kvalitet jag skulle kunna utvinna ur den typen av berättande. Jag upplevde en så stark upphetsning av de här breda släktkrönikorna som jag läste och funderade på om man skulle kunna göra något liknande nu i den här fragmentiserade samtiden.
Läs hela intervjun i papperstidningen.