En tunn diktsamling i bröstfickan kan vara mäktigare än en sheriffstjärna. Så skrev Viktor Johansson i sin prisbelönta debut "Kapslar".
Kort efter massmordet på Utöya känns läsningen av hans dikter märkligt lugnande. Tranströmers metaforer sägs hjälpa mot depp. Viktor Johanssons bildflöde blir till en stärkande vitaminkapsel eller rentav lugnande medicin.
- Det är fint att dikter kan användas så. Även om jag tycker att jag skriver upprorisk lyrik, med många kampmotiv är det fint om läsare finner tröst i ett annat tempo och i ett annat tonläge än i allt annat som man läser. Det kanske är hela grunden i poesin.
Poesins fördelar
MTV-poesi, kallar Viktor Johansson sina verbala bildforsar. Som 24-åring fick han Borås Tidnings debutantpris och option på parnassplats intill Erik Lindegren och Bruno K Öijer. Som barn var han tecknare. Fritidskompisarna tittade över axeln och blev arga när han skrynklade ihop efter ett misslyckat streck. Filmat har han också gjort.
- Men film kräver så himla stor budget. Det jag gillar med poesin är att den ryms i en liten samling som man kan ta med på tåget.
Missförstådda barn
Nu är han 28 år, och har just blivit pappaledig med sexmånaders bebis. Om några veckor kommer hans andra roman, "Wrestlarna", en enligt förlaget "akut samtidsroman om missförstådda underbarn".
- Mellan 18-åringarna och mig skiljer det ju tio år, och jag har verkligen försökt känna av den unga generationen.
Viktor Johansson skriver om skejtare, bloggare och independentfilmare, om 90-talister vars kreativitet och enorma energi riskerar att vändas till destruktivitet i ett prestationsinriktat samhälle som inte ser deras förmågor.
- Det är dystert, men som kreativ människa har jag själv upplevt det så. Man går estetgymnasium och sedan finns inget arbetsliv som kan ta vara på den där kreativiteten, på allt nytt som ungdomar har att komma med.
- Det är föräldragenerationens värld och jobb som man föds in i. Det är som en av filmarna säger, skyskraporna och de stora bilarna, det är inte han som byggt upp dem. Varför ska hans filmer behöva bli blockbusters med storslagna scenarier? Han vill bara skildra ett enkelt naturligt ljus.
Runkande män
Viktor Johanssons wrestlare stänger in sig i pojkrum och lägenheter. Webcamflickorna gör sin peepshow inför runkande män. Independentfilmarna, eller cineasterna, förflyttar sig allt längre ut i marginalen. Men när de träffar några uteliggare övergår de snart från sympati till exploatering.
- "Bumfights" kallas det och är ett fenomen i USA. Det är filmer som visar slagsmål, ett slags förnedringsporr där man utnyttjar uteliggare och får dem att slåss mot varandra för en spritflaska. Och det är oftast ungdomar som utnyttjar dem. Det är hur hemskt som helst.
Viktor Johansson har försökt förstå och hitta hopp. Ändå är wrestlarna dubbla. Flera föraktar kroppsarbete och som läsare vill man ibland ryta föräldraklassikern: men klipp håret då, skaffa ett jobb!
"Det är sorgligt"
- Jag tänkte på tv-programmet "Ung och bortskämd", där bortskämda 90-talister skulle ut på vanliga jobb. De såg det de gjorde som att det definierade dem själva. "Är jag en sådan som städar toaletter?" Det är sorgligt med en generation som inte vill ta hand om gamla, odla grönsaker eller köra buss. Som ser det som förnedrande i stället för att vilja höja statusen på de jobben.
Ensam i bokhandeln
Varför fortsätter bloggare som Kissie och Blondinbella trots allt läsarhat de möter i kommentarerna? Viktor Johansson känner sympati. Under skrivarbetet berättade förlagskollegan Lukas Moodysson om hur han sett Blondinbella, Isabella Lövengrip, helt ensam i en bokhandel under en signering. Ingen kom.
- Ahh hjärtat, säger han med plågad röst.
Om det finns någon renodlad hjältinna i hans roman är det i så fall den blonda bloggaren, Millan, som till slut söker upp dem som förnedrar henne mest.
- I blondinskämten handlar punchlinen ofta om att blondiner tänker på sitt eget sätt. Jag ser det som något tufft och wstarkt. Om man får lov att gå utanför alla ramar kanske man kommer på något revolutionerande, men i bloggvärlden trycks det hela tiden ner.
Det är en skrämmande samtid han skildrar, men han gör det med en lyrisk förätning, med bilder som rymmer hopp.
- Det är i språket jag hittar ljusa sätt att se på världen, metaforerna släpper in ljus på något sätt. De öppnar upp och gör en glänta mitt i allt det här mörka.