– Hej jag heter Larisa. Jag är 16 år och lite finnig, men fin.
Så börjar True Colors. Det är en berättelse om Larisa – en tjej med journalistdrömmar som sätter disciplin högt. Mat, kropp och skola. Hennes liv är under stenhård kontroll.
"Vill mitt bästa"
Mamman har drabbats av fibromyalgi och blivit sjukskriven efter att ha skurat på dagis och "åt rikingar”. Nu ägnar hon sitt liv åt dottern, som hon önskar ett bättre liv än hon själv haft. Larisa gör allt för att göra modern stolt, men lyckas inte riktigt.
– Min mamma säger att hon vill mitt bästa och att jag vill mitt värsta, säger pjäsens Larisa.
Pappan är en hopplös figur i utkanten, som lägger familjens besparingar på ett evighetslångt skrytbygge i Serbien.
Fundera över fördomar
När Rashid en dag sätter sig bredvid Larisa i matsalen fylls hon av tusen fjärilar i magen. Efter en bio-dejt är hon förälskad. Men kärleken är inte vackert förenade – den bryter istället isär hennes familj. Det är en modern Romeo- och Julia-saga som tar plats i klassrummet. Den eritreanske killen duger inte åt Larisas föräldrar. Det spelar ingen roll att Skäggetorpskillen har gått på Internationella Engelska skolan. Han döms ändå utifrån sitt ursprung och sin hudfärg.
– Nu råkar föreställningen handla om en serbisk familj som har rasistiska värderingar. Det vi vill är att få alla, oavsett ursprung, att fundera över hur de ser på sina medmänniskor. Vilka fördomar de har och varför, säger skådespelerskan Anja Rajic.
– Sedan handlar föreställningen även om en rad andra frågor: Lojalitet till föräldrar, första kärleken och överbeskyddande föräldrar som vill sina barn det bästa. Det handlar om rasism, kärlek och föräldraskap. Jag tror att alla kan känna igen sig i den.
Fyra olika roller
Anja Rajic spelar hela Larisas familj – och pojkvännen Rashid. Hon får ta ut svängarna för att skifta mellan de olika karaktärerna.
– Jag känner mig inte ensam på scenen. Det känns som att vi är fyra personer som lattjar. Det blir en form av urteater med tydliga karaktärer. Mamman är jättedramatisk, det är en väldigt rolig roll.
Hur är det att spela så nära publiken?
– Ofta är det jättekul, men det kan också vara lite jobbigt. Idag fanns två killar i publiken som inte kunde fokusera. Det är trist. De kommenterade allt jag gjorde, och tror inte att jag hör. I en aula med 500 elever ser jag inte elever som småpratar på samma sätt.
"Fantastisk teater"
Anja Rajic kommer närmast från Unga Teater Västmanland och detta är hennes första föreställning med Ung scen/öst.
– Mötet med teatern har varit fantastiskt. Jag har velat komma hit ganska länge. Jag tycker om att spela för barn och unga – och Ung scen/öst är känd för att vara bland de bästa på barn- och ungdomsteatrarna i Sverige.
Pjäsen, skriven av dramatikerdebutanten Lidija Praizovic, väcker frågor om etnicitet, klass och rasism. Pedagogen LayalWiltgren förde efter avslutad föreställning ett samtal med eleverna om rasism, fördomar och förutfattade meningar.