Stereotyper brottas vi med överallt i samhället och i vissa sammanhang behöver vi dem för att snabbt förstå vad det är en för en knickedick vi har att göra med. På film hinner inte karaktärer utvecklas så mycket som i tv-serier - eller i böcker för den delen. En del serier blir man dock förundrad över då de frångått stereotypen. Jag tänker bland annat på "The Inbetween". där en av huvudrollsinnehavarna, en polisman, är både stel, pratar med brittisk anstrykning och är gift med en annan man. Det är ganska långt från den amerikanska stereotypa tv-seriepolisen. I övrigt är serien ganska ordinär - polismannens vuxna fosterdotter kan prata med döda människor och tillsammans löser de mordfall. Småputtrigt och trevligt men just för polismannens karaktär skulle det vara fint om någon svensk kanal köper in serien.
"The handmaid's tale" (HBO Nordic) har varit ganska seg i den första halvan av säsongen (ärligt talat var det skittrist när June satt på knä i en sjukhussal ett helt avsnitt) men nu plötsligt händer det grejer. Waterfords öde i Kanada är intressant men jag vågar inte tro att Fred verkligen kommer att hamna inför tribunalen i Haag. Däremot tror jag att Serena Joy tar sitt förnuft till fånga och förstår att hon inte alls är mamma till Junes bebis. Och hon kommer att gilla att få tillbaka sin frihet som kvinna i Kanada.
Elisabeth Moss som spelar June är bra, det har jag skrivit förut och fler med mig. Hon är själv en långvarig medlem i Scientologkyrkan så man kan ju tycka att hon har lite att gräva ur. (Se gärna Louis Theroux dokumentär om Scientologerna!) Varje organisation som är rädd för insyn och som vill kontrollera sina medlemmar är på hal is anser jag.
Jag är nu halvvägs igenom säsong tre av "Stranger things" (Netflix mest sedda originalserie) och jag måste citera en vän till mig: "Jag tittar inte längre på grund av storyn med monstret utan för att se hur det går för karaktärerna."Det är inget dåligt betyg till skådisarna och manusförfattarna. I synnerhet inte när man betänker att de flesta av skådisarna är barn. Det är också en så fin historia att se dem gå från barn som helst spelar spel och undviker tjejer till att bli tonåringar och få en helt ny gruppdynamik. Och hur det puberteten inte kommer samtidigt för alla och därmed skapar splittringar.
Sen är jag inte tokförtjust i romansvibbarna mellan Hopper och Joyce även om det var bra scener när han bjöd ut henne och hon aldrig kom. Inte minst scenerna när man förstår att han klär upp sig och snofsar till det för hennes skull.
Det är klart att "Gåsmamman" (CMore) kommer tillbaka med en fjärde säsong i höst. Kul för det är en bra serie men hur mycket hemskt kan hända den kvinnan egentligen innan hon bestämmer sig för att försvinna för gott? Hälften hade varit nog för att knäcka vem som helst.
På måndag får äntligen TV4-tittarna se första avsnittet av "Himmelsdalen" (hela säsong ett finns sedan ett tag tillbaka på CMore). Förbered er på förvirring och spänning. Och vacker alpmiljö.
Nästa tisdag är den småroliga relationskomedin Catastrophe tillbaka med en tredje säsong i SVT. Missa inte det!