Vad är på riktigt och vad är friserat? Med dokusåporna har vi ingen aning. Vi vet bara att helt dokumentära är de inte.
Jag har de senaste två veckorna suttit som ett fån framför den australiska "Gifta vid första ögonkastet". (Finns strömmat på nätet) Visst är formatet lite tjatigt med alla minirepriser efter varje reklamavbrott men formatet med så mycket som tio par är inte alls dumt. Naturligtvis känns upplägget mer "Bachelor" än vetenskap. I synnerhet eftersom alla paren varje veckas träffas för en gemensam middag. Och i australisk press har det framgått hur många omtagningar som görs och hur alla deltagare inte är "vanliga människor som sökt till programmet". Ett par verkar bara ha matchats för att de råkar ha samma ålder och ett annat är så omaka att det spricker totalt redan på bröllopsresan. Ändå fångas jag av det och har åsikter om vilka som borde göra slut och vilka som verkar "på riktigt". Det är nästan så jag glömmer bort att se de senaste avsnitten av mina favoritdramaserier, men bara nästan. För det finns en anledning till att jag tycker att dramaserier slår dokusåpor alla dagar i veckan - man vet att ingenting är på riktigt. Man behöver inte fundera på den biten utan kan fundera på berättelsen.
En dramaserie jag fastnat för på Netflix på sistone är "Greenleaf". Den handlar om en maktfullkomlig kyrkofamilj som byggt sig stora rikedomar på sin kyrka. Bakom det leende familjefotot finns förstås en djupt dysfunktionell familj som ljuger, dömer varandra och som intrigerar. Oprah Winfrey inte bara är exekutiv producent utan innehar också en av birollerna. Första säsongen ligger på Netflix medan säsong två just rullat igång i amerikansk tablå-tv. Jag som ateist känner mig inte hemma alls i miljön men väntar ändå på att Netflix ska få andra säsongen.
Ett tecken på hur segregerat det amerikanska samhället verkar vara är hur segregerade dramaserierna är. I "Jane the Virgin" finns i stort sett bara karaktärer med latinamerikanskt ursprung, i Greenleef och en annan av mina favoriter, "Being Mary Jane", är det afroamerikaner i nästan alla roller och i "The good fight" synliggörs det genom att advokatbyrån i centrum beskrivs som en "afro-american law firm" trots tre medarbetare som inte följer den mallen. Det skiljer sig ganska kraftigt från brittisk och svensk tv (som på nåt sätt följer samma tradition). Där försöker man snarare nästan alltid "representera alla". Man räknar också med att den amerikanska publiken i första hand bara ser serier där deras egen folkgrupp dominerar. Det säger något om människo- och samhällssynen i Europa och USA och de båda kontinenternas olika historia. När det kommer till en bra berättelse om människor borde det inte spela någon roll om miljön är bekant för en som tittare eller inte. De mänskliga relationerna övergår ofta kultur och sammanhang.
På lördag är det premiär för andra säsongen av "Poldark" på SVT. Hur ska det gå för smuggelanklagade kapten Poldark?