Mellocirkusen börjar dra sig mot sitt slut. Nu blir det i alla fall inga fler bidrag och jag kommer inte att titta på den dummaste av alla deltävlingar – Andra chansen. Det är ju redan ratade bidrag. Vad är poängen? Bidragen har ju ändå ingen riktig chans.
Helgkvällar är det nu svårt att hitta nåt sevärt. “På Spåret är slut” (rätt lag vann!) och ”Stjärnor hos Babben” är ingen god ersättare. Tävlingsprogram som “Fångarna på fortet” och “Let’s dance” är inte heller min grej. Det är – till skillnad från På Spåret – inget man kan tävla med i från soffan.
SVT har nyligen visat en serie om deckarförfattare, “Deckarna”, där man fått lära känna några författare lite bättre.(Finns på SVT play) Det har varit intressant och underhållande. I och med att jag såg avsnittet om Anna Jansson blev jag nyfiken på ”Maria Waern” och såg den film som gick i söndags. Alltså jag gillar Eva Röse och jag älskar Gotland men bara bilder av mitt barndoms Gotland räcker inte. Det var ingen, inte ens nån statist, som pratade gotländska. Det var som att befinna sig innanför murarna under Stockholmsveckan. Det ser ut som Gotland men är lika äkta som en prinsesstiara från en leksaksaffär. Jag hajar att det hade låtit konstigt om Eva Röse skulle övat in Visbymål men att till och med statisterna låter som fastlänningar?
Vi svenskar har ett komplicerat förhållande till Danmark. Vi både tycker de är härliga danskarna och att de röker för mycket och äter flottigt. De brygger schyst öl. Och så pratar de konstigt. Jag vet folk som vägrar se danska serier för att de tycker att danskan är så jobbig att lyssna på. Det är synd för många pärlor kommer från Danmark. “Badhotellet” är en av dem. På torsdag nästa vecka börjar TV4 sända säsong två som utspelar sig sommaren 1929.
Hur folk pratar betyder ganska mycket. I amerikanska serier gillar de att ha med britter. Det lustiga är att alla britter (Med karaktären Daphne Moon i ”Frasier” som undantag) låter som någon slags midatlantic-överklass. I “Pretty Little Liars” där Spencer nyligen for till London fick vi träffa på en britt och London-småskole-läraren lät inte alls Londonsk. Huvudpersonen i “Forever”, Henry Morgan, är ett annat sånt exempel. Nu ska i och för sig Henry vara dryga 200 år gammal men har ändå bott i USA i cirka 70 år. Nåt borde han väl plockat upp? Jag är tveksam till att folk pratade sådär i 1700-talets England.
Bäst just nu: “Cucumber”s fantastiska avsnitt i förra veckan om Lance. Jag ska inte spoilra men det var så tragiskt och så bra.