Det är fullt i Gästabudssalen, som är nästan jämngammal med den franske dramatikern Molières ”Hustruskolan” med premiär 1662. Det var en framgångsrik pjäs – men den gjorde skandal och var radikal i sitt sätt att fränt förlöjliga äktenskapet och förespråka kärlekens egna lagar.
Med några få inledande ord lyckas Göran Sarring skapa fin publikkontakt från start. Han får oss att känna oss unika när han talar om teater som ögonblickets magiska konstform – den skapas ju här och nu, ”mellan oss och er”.
Historien drar in oss direkt. Claës Weinar kliver in i rollen som den listige och cyniske gamle Monsieur Arnolphe – förmyndare till den vackra Agnès (Jenny Antoni). Han övervakar flickan strängt, och ser henne som en klump vax att forma till en lämplig hustru. Dum som en gås, ska hon vara. Intelligenta fruntimmer kan utmana mannen och hitta på tokigheter.
Men så möter han den unge Horace som inget ont anande anförtror sig för Arnophe – han är förälskad i en flicka som hålls instängd av en svartsjuk galning! Jo, jo. Vi i publiken vet ju vem. Så är spelet igång. Med svartsjuka, passion och förvecklingar.
Både nykomlingen Jenny Antoni och veteranen Yvonne Lundeqvist framstår som två riktiga komedienner med tajming och levande mimik. Joel Berg är också han ett riktigt fynd. Han gör Horace till en uppspelt och intensiv yngling som tycks flyga på kärleksmoln när han studsar fram.
Men framför allt är ”Hustruskolan” Claës Weinars föreställning. Vilken glänsande rolltolkning han gör! Han spelar Arnolphe med pondus, precision och pigga, glittrande, ögon. Precis så som man vill ha Arnolphe, som tar sig själv på största allvar men utifrån sett framstår som en både löjeväckande och elak figur.
Claës Weinar har en ansenlig textmassa att lära in, men han får ändå den stiliserade versen att svänga. Texten är välskriven och vitsig med sina rim. Men det måste vara lätt hänt att orden försvinner eller stockar sig. Det händer Göran Sarring vid ett enda tillfälle, men annars får skådespelarna texten att flyta lätt och nå ut med full kraft. Det är imponerande! Och inte sällan hisnar man över Molières djärva budskap bakom den komiska masken. Kvinnan och kärleken går lyckligtvis triumferande ur den såriga äktenskapsstriden.
Hela den här föreställningen och inramningen upplevs intim, varm och välkomnande. Det känns också som att skådespelarna har genuint kul på scenen. Den känslan smittar verkligen av sig och ger en strålande start på sommarteatersäsongen.