”En berättelse som känns i magen”. Så står det i första raden när Lupinerna presenteras på Östgötateaterns hemsida. Efter att ha sett en scen repeteras på Brücks i Hallarna, kan undertecknad skriva under på att det stämmer.
Det var under ett samtal mellan regissören och manusförfattaren Monica Wilderoth och före detta teaterchefen Johan Celander, som idén om att intervjua kvinnor i Östergötland växte fram.
– Johan ville dra en linje från spetsprojektet, som var mellan 2007 och 2010 där teatern lyfte fram kvinnliga dramatiker, och jag ville skriva en pjäs om frihet. Jag hade gjort intervjuprojekt i Malmö tidigare och sa ”jag skulle vilja intervjua kvinnor i Östergötland om vad frihet är för dem, idag”, säger Monica Wilderoth.
Det här är drygt ett år sedan.
Nu övas den nyskrivna pjäsen för fullt, med en helt igenom kvinnlig ensemble. Premiär blir det den 13 oktober på Stora teatern här i Norrköping.
– Det är fantastiskt, säger hon.
Kvinnorna som intervjuats kommer från hela länet. Många gånger förvånades Monica Wilderoth över öppenhjärtigheten och behovet av att få berätta.
– Det är oerhört viktigt att vi minns de kvinnogenerationer som gått före oss och inte låta oss nedslås över hur mycket vi fortfarande har gemensamt i att leva och fostra våra barn i en patriarkal struktur. Att alltid behöva snegla åt mannens håll för godkännande och överlevnad, säger hon.
Regissören tänker att det finns ett behov av att berätta om det vi har varit med om – att det är så vi förändrar stenhårda strukturer.
– Att synliggöra, våga berätta, att inte tystna och ge upp, det är så vi hjälper varandra vidare. Det är så vi ändrar våra förutsättningar på ett hållbart sätt, säger hon och fortsätter:
– För tänk, alla de här kvinnorna traskade faktiskt hela vägen hit till teatern för att berätta om det som de varit med om. De ville samtala om vad frihet och ofrihet är för dom. De ville berätta om sina liv och val!
Från samtalen valde hon till sist ut klass som en genomgående linje. Historien handlar om olika kvinnor och deras kamp i vardagen; I centrum står två flickor, Janna och Gindra, som lever i ett eftersatt bostadsområde. Här tas klass, kön, ensamhet och fattigdom i slitna miljonprogram upp. Men även frihet, längtan och glädje.
– Det är som ett slags collage av scener, där finns historien om Janna som löper genom hela pjäsen, men sedan kommer enskilda scener in. Jag tänker att publiken ska få med sig att vi kan göra världen bättre, säger skådespelaren Stina von Sydow.
Att jobba med reella vittnesmål som ju detta faktiskt är, påverkar. Kvinnorna i uppsättningen reflekterar själva över sina liv och hur världen ser ut.
– Det blir väldigt starkt när man ser på. Det blir många perspektiv, som kvinna, mamma och syster, säger skådespelaren Ann-Sofie Andersson Kern.
Kollegan Karin Oscarsson fortsätter:
– Det händer saker med oss. Man reflekterar över sitt eget liv som mamma och skådis. Jag har fått syn på saker, alla värderingar, jag har med i ryggsäcken. Och känner en tacksamhet för det jag har!
Trots mycket mörker, känner Monica Wilderoth ändå ett hopp för mänskligheten, mitt i allt.
– Vi är mer lika än vi tror. Det finns plats åt oss alla och min plats blir inte större för att jag förminskar dig, säger hon.
Att Lupinerna beskrivs som en ”ömtålig och varmt humoristisk berättelse”, kan vara svårt att visualisera när man hör de hemska vittnesmålen pjäsen bygger på. Det är också en viktig påminnelse om hur långt vi har kvar för att hälften av befolkningen på den här planeten ska kunna känna sig fria och jämställda. Men:
– Vi gör det med mycket humor. Det hade aldrig gått att berätta det här utan humor, säger Amanda Krüger, som är student vid Teaterhögskolan och som gör sin praktik på Östgötateatern just nu.
– Vi förändrar med klok humor, inte skuld och dåligt samvete, säger Monica Wilderoth.