”Overkligt. Det är alldeles overkligt”, upprepar Marianne, snyftande lite som ett mantra efter att ha blivit bedragen av sin man Johan. Desperationen hos henne är påtaglig, chockreaktionen trovärdig. Flera gånger under föreställningen tänker jag just det, att det här verkar alldeles verkligt. Overkligt verkligt.
Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap visades som tv-serie i SVT 1973. När Östgötateaterns ensemble tidigare frågade sin provpublik hur många som hade sett tv-versionen, var det bara 25 procent.
Och under Teatervindens lördagspremiär är närvaron stark – hos såväl publik som skådespelare. Nog passar teaterscenen ännu en gång alldeles ypperligt för att engagera i ett äktenskap i kris.
Varje andhämtning och igenkännande skratt hos åskådarna hörs tydligt när Marianne och Johan kastas mellan skavande bitterhet och frätande bekvämlighet. Ofta är det fängslat tyst – jag gissar att ingen vill missa ett ord av den äktenskapliga dialogen som utgör ramen för förfallet.
Orden är viktiga, men för allt finns inte ord. Den intima scenen består av ett snurrande podium som växlar mellan sov-, vardags- och arbetsrum. Ljuset används också effektivt för att lägga fokus på karaktärernas ansikten under särskilt betydelsefulla moment.
Ingen av dem är ensidigt ond eller god, men Johan är lättast att tycka illa om. Marianne är mest tjatig och gnatig – ständigt inne i något förbättringsprojekt – medan han lugnt och till synes likgiltigt går henne bakom ryggen.
Det finns något kokande i hans brist på kommunikation. Plötsligt vill han bara ”dematerialiseras”; försvinna från familjelivet. Och Marianne, hon vet knappt vem hon själv är utan honom. Det är lätt att känna att så här vill man ju inte ha det.
Stina von Sydow gör ett förtryckt kvinnoporträtt som börjar sin frigörelse med en fortsatt sårbarhet. Ashkan Ghods gestaltar boven med makt över henne. Får Johan inte som han vill blir han ömklig eller aggressiv, oförutsägbart vilket.
Finalen blir en stark slagsmålsdans som är obehagligt berörande. Tyvärr mynnar den ut i en onödigt slätstruken slutscen. Skådespelarnas samspel är som bäst i det brinnande hatet och det ordlöst smärtsamma; blickar som inte förstår och närhet som inte blir av. Komiken är del av att tala förbi varandra och att gå emot det sagda, planerade.
Som när Marianne ska öppna sig om sitt själsliv, men whiskeydruckna Johan somnar – mer intresserad av hennes figur under de färgstarka nya kläderna. 70-talsmiljön är charmigt träffsäker men handlingen tidlöst aktuell.