Men värmen finns där, nu i smäktande medelhavsmiljö i St Tropez, hela tiden. I all gammal bråte om homosex och dragshow och en salig röra av kön och kärlek och flickor (?) som vill mycket mer än att vara fina. Det är transsituationer och mossiga föreställningar och gott humör en massa till frågor om Det Eviga. Det som aldrig ändras, det som handlar om att bli älskad (eller omtyckt eller åtminstone fruktad - fast det var visst en annan historia) om att få lov att vara den människa man innerst inne är. Något vi alltid får veta från film och teater och böcker, är viktigt. Från Pippi Långstrump till, tja, dragqueenen på nattklubben La Cage aux Folles. Där Georges och Albins (Pontus Plaenge och Richard Carlsohn) gosse ska gifta sig och nödvändigtvis visa upp en annan och förmodad konventionell familjefasad än den kanske något vulgära sanna och verkliga. Med åtföljande sammanbrott och hispigheter.
Jag tror att genom att den här pjäsen nästan alltid spelas någonstans i världen och finns på film och också i pjäsversion kallas Min mamma herr Albin så är den lika välbekant för publiken som vilken operett som helst.
På Östgötascenen ger dom järnet. Sången, dansen, dräkterna, scenografin, koreografin, rytmen och den levande orkestern. Dansarna vräker på med dödsförakt. Kanske med inspiration från gamla Arbis Burlesque eller besök på Folies Bergère. Plaenge är som en conferencier, Carlsohn återhållet fjollig, här mer medveten stjärnartist, stark och rak i känslorna, och så åter: den där genomgående värmen från scenen. Till det den lyckliga familjens hembiträde med artistambitioner, ett fynd, han heter Martin Waerme och spelar Jacob. En härlig krumelur. Petra Nielsen gör en liten roll men sätter den knivskarpt. Det unga kärleksparet spelas av Razmus Nyström och Sara Ollinen och är perfekt ljuvt romantiska. Sångröster imponerar på många håll. Förmodligen är det så att regissören Mattias Carlsson har stark känsla för hur musikal ska göras, vet hur man ska nå målet och sett till att få som han vill. Därtill vackra och smidiga scenbilder (Magnus Möllerstedt) i följsamt ljus.
Det är som om vi i publiken vore nära och angelägen. Vi får till exempel höra texten, tydligt. Man blir tacksam. Det är lekfullt och prilligt, medryckande, mustigt och generöst. Showen väller över scenen.
Så är det det där med kärleken förstås. Det som allt handlar om, även när den utsätts för prövningar eller t o m brister. Men då, när den stockkonservative bromsklossen för alla goda krafter och ett gott slut, sätter sig på tvären, (det är ju fästmöns politikpappa - en snustorr Sven Angleflod som tycker det är äckligt med homo) då löser man allt med en sprakande final.
Visst är det härligt med teater!