Det tar en liten stund att komma in i handlingen på den sicilianska landsbygden, men när man väl gjort det tätnar dramat strax. Jag tänker lite på ”En midsommarnattsdröm”, en annan komedi av Shakespeare, där den ena älskar den andre i en kärlekens dominospel.
I ”Mycket väsen för ingenting” blir Don John (Martin Waerme) bitter bov. Han får igång ryktet att guvernören Leonatos dotter Hero, till och med kvällen innan bröllopet med adelsmannen Claudio, inte är en ärbar kvinna. Hon måste dö.
Det är kul att här se Caroline Harryson tolka den ganska traditionellt feminina Hero, i kontrast till den mer burdusa drottning Kristina från ”Dissekering av ett snöfall” tidigare i år. Hero är dock inte värnlös, utan smider en egen plan efter att ha förstått de falska anklagelserna. Hon ska bara låtsats vara död. De andra ska få ångra sig.
Ett sidospår som ändå känns lika centralt är det där Heros självständiga kusin Beatrice (Ann-Sofie Andersson Kern) luras att älska den inbitne ungkarlen Benedikt (Peter Jansson) och vice versa. Den enas tunga är vassare än den andres och det är oerhört charmigt när de gömmer sig i trädgårdsbuskarna för att tjuvlyssna på vännernas prat om dem.
Särskilt roligt tycker jag det är när Beatrices ankhuvud sticker fram, som en stilla påminnelse om den läckra maskeradfesten med djurmasker. Där bjuds vi också på levande musik och dans.
I Nina Jemths och Pelle Öhlunds bearbetning finns också modernare inslag som ger komisk effekt. Som när Benedikt bestämt sig för att älska och dansar i underkläder till Beyoncés ”Single Ladies” eller när Beatrice skriker ”yes!” när han lovat att döda Claudio åt henne, för att hämnas Heros skenbara död.
Det tar en liten stund att komma in även i andra akten, trots att spänningen varit hög innan pausen. Kanske hade man därför kunnat tighta till manus ytterligare på sina ställen, för nästan tre timmar (inklusive paus) känns faktiskt som en onödigt lång pjäs. Men kanske beror det också på publikens humör och tiden på dygnet hur mottaglig man är för Shakespeares speciella prosa.
Publiken skrattar ofta och skådespelarna samspelar med oss. Någon visslar när Beatrice och Benedikt äntligen ska komma till skott med en kyss – och de kommer av sig lite, men inte till uppsättningens nackdel.
Nina Jemths polischef Gränsbom är bland de lustigaste karaktärerna, och ordvitsarna blir många såsom ”ers exkrement”.