Teaterföreställningen är baserad på 80-talsfilmen The Breakfast Club med skådespelare som Emilio Estevez, Judd Nelson och Molly Ringwald i rollerna. Den är skriven av John Hughes som också gjort Pretty in Pink och Sixteen Candles.
– John Hughes är kungen av collegefilmer. Jag älskar The Breakfast Club något enormt. Det som spiller över i pjäsen är att de olika stereotyperna får representera olika sociala grupper, säger Jakob Sjöberg, som regisserar föreställningen.
Han minns också Norrköpingsprofilen Johan Peterssons pjäsbearbetning till Kvartersteatern, som han såg 17 år gammal och nu utgår ifrån.
Jakob Sjöberg har studerat skådespeleri vid Neighborhood Playhouse i New York, men har också medverkat i flera teaterproduktioner i Norrköping och gick teaterlinjen på De Geergymnasiet.
– Jag ville testa att regissera. Och det är fantastiskt roligt! Jag trivs väldigt bra i den här rollen.
– Jag har alltid tyckt att processen kring en pjäs är roligast och nu får jag chansen att uppleva den på ett nytt sätt. Det är roligt att få jobba fram den med en så begåvad ensemble som jag har.
I januari drog arbetet med föreställningen igång hemma i regissörens vardagsrum, men ganska snart blev gruppen en del av Kvartersteatern i kvarteret Hallarna. Ensemblen består av unga skådespelartalanger som han tidigare arbetat med eller har blivit rekommenderad: Johan Wåhlin, Olle Petersson, Sally Celander, Lisa Åkerman, Jacob Hermansson, Johan Ivarson och Elias Dahlgren.
– Jag tycker att det märks att Jakob är skådespelare själv. Han tar in oss väldigt mycket och vi får vara med i olika val, vilket jag tycker är bra, säger Sally Celander.
Gruppen arbetar mycket med improvisationsövningar för att utveckla fantasin och förmågan att ge och ta impulser från varandra.
– Det hjälper oss att fokusera på det som är på scenen. Man flyttar fokus från det man själv ska säga eller göra, till själva situationen och motspelarna, så att man reagerar mer på varandra, säger Johan Ivarson.
Frukostklubben är en berättelse om fem elever som får kvarsittning på Shermer High School. Läraren ger dem i uppgift att ska skriva om vilka de är.
Plugghästen Brian tar fram pennan direkt, men inte de andra.
– Ingen får så mycket skrivet, för det blir framför allt ett möte mellan dem, där man får veta mer om allas olika anledningar till att de är där, berättar Sally Celander.
– Det alla ungdomarna har gemensamt är ett komplicerat förhållande till föräldrarna. Allison är försummad av sina föräldrar, medan Andrew och Brian är begåvade men utsätts för hård press hemifrån. Claire är bortskämd och föräldrarna köper hennes kärlek. Medan Bender inte får kärlek alls, bara slag, berättar Jakob.
Tiden då handlingen utspelas är obestämd och scenografin är sparsmakad. Men soundtracket andas 70-tal och kan läsas som en hyllning till den banbrytande artistikonen David Bowie. Bland låtarna finns "Changes", "Heroes" och Quicksand".
Även om pjäsen belyser en sårig och slitsam tonårstid tycker Jakob Sjöberg att pjäsens målgrupp är bredare än så.
– Den passar nog för alla. De som är äldre har varit unga, och en del har tonåringar hemma. Sedan kan nog alla känna igen sig i pressen, både äkta och inbillad. Många upplever nog att de har en press, fast det egentligen inte är så, säger han.
Ensemblen är överens om att filmen – och ännu mer pjäsen – är djupare än en genomsnittlig highschool-film om tonårskärlek.
– Det är mer en berättelse om fem ungdomar än om ett kärlekspar. De är stereotyper till en början med, men utvecklas till djupare karaktärer, säger Sally Celander.
Johan Ivarson är mycket förtjust i pjäsens ton och grundbudskap.
– Den har en härlig ton. Alla har det kämpigt i uppväxten. Ingen har en helt perfekt tonår, och alla möter motgångar i livet. Det är något man kan ta med sig. Man är inte ensam, och man kan hjälpa varandra genom att lyssna på varandra, säger Johan Ivarson.
011-200454